Två moderater petas från sina uppdrag för att de röstade mot partilinjen. Fyra miljöpartister röstade emot värdlandsavtalet, som är regeringens linje. Många är de som anser att de fyra miljöpartisterna borde ha låtit bli, inte för att de borde haft en annan åsikt utan för att riksdagsgruppen bestämt partiets linje. Som argument för detta brott mot öppenhet, konsekvens och ärlighet anförs ett antal idéer. ”Demokratin kräver att alla ska ha samma åsikt som majoriteten bestämmer” eller i varje fall låtsas ha det. ”Partiet får mer makt om alla håller samman”. ”Partiledningen får mer makt om alla under dem är lojala”. Och så vidare.

Trots att de flesta filosofiska, religiösa och humanistiska läror jag känner till säger att ”ärlighet varar längst”, ”ja ska vara ja och nej ska vara nej” och så vidare lanseras en påtvingad enighet som en självklar regel.

Är det då så att gamla läromästare och vi vanliga som en gång har lärt oss att hålla oss till det vi tror på och det vi säger och lovat är ute numera? Visste inte de förut att sammanhållning och lojalitet anses ge makt? Det är klart de visste – och ändå har de kommit fram till att ärlighet varar längst.

Då anförs ”Men det går ju inte att förhandla om inte alla i partigruppen tänker rösta för resultatet”. Jo, visst går det. Det är ju bara att räkna ihop hur många röster en kan erbjuda till kompromissen. Men tänk om det då inte blir den åstundade majoriteten? Nej, vad synd! Men det är väl det som kallas demokrati? Det är extra dråpligt att dessa diskussioner förs bland annat med anledning av några miljöpartisters agerande. Regeringen har ju ingen majoritet ens om hela MP håller ihop. De kompromisser som regeringen tar fram håller bara om andra partier avstår från att rösta emot. Vad har då enigheten för syfte?

Jag menar att det är en myt i vårt samhälle att det offentliga måste styras ifrån plattformar där alla tycker lika. De tycker ju inte lika! Och därför handlar det om att cementera in falskhet i styrandet. I den kommunala demokratin finns det ingen regering, i stället finns det en proportionellt sammansatt styrelse. Då är enighet inte en självklarhet längre. Men vad jag har förstått behöver inte heller regeringar vara eniga.

Många vill frångå en renhårig demokratisk tågordning för att de har en dröm om att små partier, som de gillar, ska kunna utpressa riksdagen till goda beslut som egentligen inte har riksdagens eller befolkningens majoritetsstöd. Exempelvis skulle MP ställa ultimatum: stoppa kolgruveförsäljningen, annars hoppar vi av. Löfven kanske gör så fast S väldigt gärna vill sälja. Oavsett vad resten av riksdagen tycker skulle den försäljningen inte bli av. Ren utpressning för en god sak.

En sådan utpressning kanske kräver enighet. Men är vi säkra på att vi, som har goda avsikter, ska syssla med utpressning? Är inte vapenlobbyn, gruvindustrin, mångmiljardärer, WTO, Bilderberggruppen, CIA, IS, IAEA med flera bättre i den genren? Var det inte detta som de gamla visa insåg? Att falskhet bara ger kortsiktiga vinster och att det är ärlighet som varar längst?