Den långlivade debatten om Jan Lööfs stereotypa avbildningar och deras eventuella bevarande eller förnyande har varit fascinerande att följa. De flesta verkar vara överens om att stereotyperna är problematiska eftersom de säger att vi måste prata med våra barn om dem och inte försöka skydda oss mot allt obehagligt. Men de flesta verkar ändå vara överens om att dessa bilder inte bör förändras eller ritas om, med hänvisning till ”historierevision” och ”tidsdokument” och ”diskussionsunderlag”.

Det intressanta är ju dock att Lööf genom sina framställningar inte bidrar till någon sanningsenlig bild av historien. Tvärtom – just för att bilderna inte överensstämmer med verkligheten kan de anses vara ett tidsdokument över en falsk historiebeskrivning, där vissa anses vara människor och andra förminskas till stereotyper. ”Se här barnen, förr i tiden tyckte folk att det var oproblematiskt att publicera stereotypa avbildningar av folkgrupper, men nu vet vi bättre”.

Fast om vi återpublicerar dem nu, kan vi då hävda det? När vi gör samma sak igen? Vad är kriteriet för att ”veta bättre” om det inte manifesteras i handling?

Även om vi enas om strategin att samtala med våra barn om fördomsfulla stereotyper i olika medier så återstår frågan om just barnböcker, framställda för underhållning och för att skapa läslust, är det bästa forumet. Själva uppmaningen till föräldrar att tala med sina barn om detta implicerar att alla föräldrar är medvetna antirasister. Med tanke på nynazisternas marscherande på våra gator och torg just nu känns den tanken tämligen naiv.

Vem snackar med barnet vars föräldrar tycker att stereotyper om ”människor från andra kulturer” är helt rimliga? Och vem ska tala med barnen som tillhör grupperna som framställs stereotypt gång på gång? Hur ska en förälder kunna tala med sitt lilla barn, som läser en bok för att den är spännande och rolig, om hur historien är såväl rasistisk och fördomsfull gentemot människor som barnet självt? Vad tillför dessa bilder bokens dramaturgi, som gör det värt att offra deras läsupplevelse? Plus det faktum att vi sannerligen inte lever i ett fördomsfritt samhälle ännu. Ska vi ljuga för barnen?

Om ett kulturellt verk håller en sådan standard att det är på tapeten för att nypubliceras, så vore det rimligt att överväga vad som är mest värt: att publicera det i sin ursprungliga form och låta den stå som diskussionsunderlag för någonting negativt, att återpublicera den som ett dåligt exempel eller att uppdatera den så den kan bli den stimulerande läsupplevelse den borde vara – för alla barn oavsett ursprung. De gamla versionerna kan få finnas kvar som exempelvis studiematerial i skolan, där de kan förklaras som vad de är: en del av en historiebeskrivning där vita utformade verkligheten efter sitt perspektiv och inte tog hänsyn till någon annans. Varför ska vi måna om den falska historien istället för att ge våra barn, alla barn, tillgång till den riktiga, lika full av mångfald som barnens liv förhoppningsvis är?