Arbetsgruppen genomförde undersökningen på uppdrag av regeringen och föreslår nu en mer detaljerad kartläggning av kvarlevor från minoritetsgrupper och ursprungsfolk i de svenska museernas samlingar.

– Vi rekommenderar också att ett arbete genomförs på statligt initiativ med att nationella riktlinjer för hantering och etik kring mänskliga kvarlevor vid museer i Sverige, skriver Fredrik Svanberg, forskningschef på Historiska museet, i ett pressmeddelande.

I dag saknas nationella riktlinjer för svenska museer att förhålla sig till när det gäller mänskliga kvarlevor, men rapporten från Statens historiska museer och Statens museer för världskultur menar ändå att saker och ting rör sig i rätt riktning.

Traditionen med samiska kvarlevor på museer förblir en nagel i ögat på Sveriges ursprungsfolk och sträcker sig tillbaka till 1700-talet. Men någon riktig debatt i frågan nådde inte allmänheten förrän på 1980-talet, då forskarna Richard Sotto och David Weston avslöjade en intakt samling av kranier på Anatomiska institutionen i Lund.

Kvarlevor av samiska individer har nått svenska museer på olika vägar, bland annat genom gravplundring på Kolahalvön, Varanger i Nordnorge och Rounala kyrkogård, norr om Karesuando 1910. Andra samiska kvarlevor härrör från Arjeplog, Lycksele och Offerdal i Jämtland.

Enligt FN-organet Unescos rekommendationer ska kvarlevor från ursprungsfolk återbördas till de rättmätiga ägarna. Sametingets styrelseordförande Sara Larsson har krävt att samiska kvarlevor på svenska museer ska återbördas till Sápmi för att återbegravas.

– Det är viktigt att vi hanterar frågan på ett bra och genomtänkt sätt. Det är många etiska frågor som måste diskuteras och lösas innan vi är mogna att återbegrava kvarlevorna på ett värdigt sätt, säger Larsson.