Finanspolitiska rådet är en statlig myndighet med uppdrag att granska regeringens finanspolitik. Den rapport som rådet lämnade till regeringen den 16 maj innehåller en hel del kritik, och det är intressant läsning på många sätt. Bland annat skriver de så här:
”Vi bedömer att den stora globala utmaningen för att stoppa klimatförändringarna är att minska utsläppen från kolkraft på ett kostnadseffektivt sätt. Svensk klimatpolitik bör inriktas på åtgärder som direkt eller indirekt bidrar till en utfasning av kolanvändningen i världen.”

Märk väl – inte en utfasning av statliga företags ägande av kolkraftverk och kolgruvor utan av kolanvändningen i världen. Precis i linje med miljörörelsens krav: låt kolet stanna i marken. Påståendena att regeringen inte kan eller får säga nej till att statliga Vattenfall säljer sin tyska kolverksamhet har visat sig vara minst sagt diskutabla. Vattenfalls ledning håller till exempel inte med. Det finns de som hävdar att regeringen, inklusive miljöpartistiska ministrar, hela tiden har vetat om detta. Att man har valt att framställa saken på det viset för att mota debatten i frågan, och till och med att Miljöpartiets ledning har haft samma taktik inom sitt eget parti.

Om det är sant visar det på ett aningslöst sätt att förhålla sig till både sanningen och opinionen – aningslöst och antidemokratiskt. Liksom det Gustav Fridolin säger om den internationella aktionen mot Vattenfalls kolkraft i Tyskland, Ende Gelände: ”Det är ganska självklart att jag inte försvarar olagliga aktioner”.
För det första handlar det inte ens om aktioner som bryter mot svenska lagar, utan mot tyska. Om han som minister generellt måste vara emot aktioner som bryter mot andra länders lagar får det märkliga konsekvenser för inställningen till miljö- och klimataktioner på många ställen i världen. För det andra borde han betänka att dagens samhälle hade sett väldigt annorlunda ut utan civil olydnad av olika slag. Det är till exempel inte säkert att vi hade haft rösträtt.
Att som statsråd i en sosseledd regering gå ut och ta ställning för en aktion som går emot regeringens politik hade säkert blivit jobbigt för Gustav Fridolin. Det hade blivit sura miner från chefen och inte trevligt alls under
fikapauserna – men sådant borde ett litet parti som går in i en socialdemokratisk regering ha beredskap för. Istället för att lägga lock på grön kritik mot en globalt livsfarlig politik bara för att vara Stefan Löfven till lags.

Inom kort ska regeringen fatta beslutet om Vattenfalls affär med tjeckiska EPH. Sedan Stefan Löfven har fått tyst i regeringen återstår nu för honom och näringsminister Mikael Damberg att lyssna på Finanspolitiska rådet. Och de råder inte regeringen att krama småslantar ur en dålig affär med ett
suspekt tjeckiskt energibolag. Istället bedömer de finanspolitiken efter vad den är till för – i det här fallet att möta ”den stora globala utmaningen att stoppa klimatförändringarna”. Ende Gelände.