DEBATT Anders Wijkman lutar sig fram över bordet mot publiken. Han har just berättat för åhörarna på ett klimatseminarium om Miljömålsberedningens resultat, där sju riksdagspartier ställt sig bakom att införa en klimatlag och ett utsläppsmål om minskade utsläpp med 85 procent jämfört med 1990 års nivåer senast 2045. Det är stort. Men Wijkman är inte helt nöjd. En fråga har kommit från publiken om varför så lite skrivs om framgångarna. Med en lätt uppgiven röst beskriver Wijkman hur han ringt upp journalister och frågat rakt ut: Varför har ni inte skrivit om Miljömålsberedningens resultat, inser ni inte att detta är viktigt? Svaret han fick var: Om partierna inte hade lyckats komma överens så kanske vi hade skrivit mer.
Att miljö- och klimatfrågorna inte får mer uppmärksamhet kan tyckas märkligt. SOM-institutet vid Göteborgs universitets mätningar visar att miljöförstöring toppar listan över vad svenskar ser som mest oroande inför framtiden. Förändringar i jordens klimat placerar sig strax därefter. Om vi är överens om att detta är det största framtida hotet, borde inte då media och medborgare aktivt debattera hur vi ska kunna rädda oss undan förödande konsekvenser? Nej, det verkar inte så. När SOM-institutet frågar vad som är mest oroande i dag kommer miljöfrågorna först på sjunde plats. Framtidens orosmoln har ännu inte ha drivit in i den dagsaktuella problembilden. Problemet är bara att vi inte kan vänta med att möta framtidens utmaningar, då kommer det att vara försent.
Därför kräver klimatfrågan mer uppmärksamhet. För att en majoritet ska gå med på eller efterfråga en snabb omställning till ett hållbart samhälle måste problemen accepteras som de mest centrala, inte bara i framtiden, utan i dag. Hamnar miljö- och klimatfrågorna i centrum av debatten måste alla partier ta tydligare positioner i dessa frågor och utvecklingen kan gå snabbare. Men hur når vi dit? Är det mer konflikt som krävs? Ja kanske, men i så fall konflikt med rätt motståndare. I dag känns det som att stora delar av konflikten finns mellan parter som vill åt samma håll, snarare än att konflikten tas av dem som faktiskt vill bromsa omställningen till ett hållbart samhälle. Debatten kan framstå som internt bråk bland miljöintresserade och ökar knappast allmänhetens intresse.
Vägen till att öka intresset för miljö- och klimatfrågorna ligger i min mening istället i att samla alla de krafter som står bakom en omställning till ett hållbart samhälle så att vi gemensamt kan arbeta för att lyfta frågorna på agendan. Politiska partier, civilsamhällets organisationer, företag och individer som prioriterar målet om ett hållbart samhälle måste samarbeta, släppa beröringsskräck och backa upp varandra. Vi ska prata om de värden som står på spel och knyta an till människors vardag. Konflikt ska tas med de krafter som faktiskt arbetar för att hålla tillbaka en offensiv miljö- och klimatpolitik till förmån för andra värden och med de som vill avfärda nytänkande idéer som flum eller verklighetsfrånvänd politik.
Kan vi visa att en stor samhällsrörelse står bakom utvecklingen mot ett hållbart samhälle kan miljö- och klimatfrågorna klättra på listan över allmänhetens viktigaste frågor, inte bara vad gäller framtiden, utan även i dag. Om vi lyckas med det är det förhoppningsvis journalisterna som ringer Anders Wijkman först nästa gång och inte tvärtom.
