Sommarvärmen hängde kvar en bra bit in i september 2005, men det var inte bara temperaturen som fick Göran Persson att svettas. Den tionde september ordnade nätverket Flyktingamnesti 2005 en demonstration med närmare 20 000 deltagare. Bakom kampanjen stod sjukvårdspersonal, ungdomsarbetare, religiösa församlingar, ungdomsförbund, politiska organisationer och invandrarföreningar. Deras förslag hade också stöd av de flesta riksdagspartierna, men röstades ner av Socialdemokraterna och Moderaterna.

Socialdemokraterna hade dock ett budgetsamarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet och det var budgetförhandingstider.  Eftersom MP med Gustav Fridolin i spetsen tyckte att frågan var så viktig krävde de flyktingamnesti för att stödja höstbudgeten. Det var ett vågspel eftersom det bröt mot hur partiet förväntades agera. Men den 19 september kunde Miljöpartiet fira en av sina största framgångar någonsin. Socialdemokraterna tvingades gå med på en tillfällig lag för barnfamiljer och personer med verkställighetshinder. En lag som gav drygt 17 000 personer uppehållstillstånd i Sverige.

Bara några månader senare, den 3 januari 2006, påbörjades en annan av partiets största framgångar, ett fullskaligt försök med trängselskatt i Stockholm. Ett försök som efter en folkomröstning ledde till att trängselskatt infördes permanent. Miljöpartiet hade fått igenom det som finansborgarrådet i Stockholm, Annika Billström (S), hade lovat inte skulle ske. Gruppledare för Miljöpartiet i Stadshuset och i stora delar hjärnan bakom upplägget var Åsa Romson.

Nio år senare, i januari 2015, återupptogs bygget av ”Förbifart” Stockholm. Sveriges dyraste vägprojekt någonsin, finansierat bland annat av de trängselavgifter som skulle gått till kollektivtrafiken. Ett beslut taget av en regering med Åsa Romson som miljö- och vice statsminister. 2015 fortsatte sedan likadant, sossarna körde över MP och en rad miljösvek blev resultatet. Men det värsta sveket kom i slutet av 2015 och handlade inte om miljön utan om människor, om dem som tvingats fly. På det område där Fridolin 10 år tidigare hade kämpat så hårt blev partiet nu totalt överkört och en flyktingpolitik på EUs bottennivå infördes.

Hur kunde de två politiker som varit med och drivit fram Miljöpartiets största framgång i fråga om mänskliga rättigheter respektive miljö bli vara med och genomföra dessa historiskt stora svek mot flyktingarna och miljön?

Det hela började redan 2002, när Peter Eriksson blev språkrör med Maria Wetterstrand. Peters och så småningom Marias projekt var att ta sig in i regeringen. Partiet hade alltid sett regeringsmedverkan som ett möjligt medel för att få igenom grön politik, men nu blev det den främsta strategin. Bara i regering kunde verklig grön förändring genomdrivas, hette det. Därför sågs de förhandlingar som ”bara” ledde till ett budgetsamarbete, några tjänstepersoner i regeringskansliet och ett antal gröna överenskommelser med S i sakfrågor som ett misslyckande. Trots att partiet aldrig fått igenom mer grön politik –  friår, biltullar, flyktingamnesti och mycket annat.  Att partiet fick igenom så mycket berodde på att dess stöd och deltagande i budgetsamarbetet inte var villkorslöst. Sossarna levde hela tiden med risken att MP skulle fälla budgeten.

Men partiledningen var inte nöjd, efter nästa val skulle en S-regering endast få MPs stöd om MP fick sitta med. Bildandet av Alliansen och dess valsegrar kom dock i vägen och frustrationen hos det regeringstörstande partiet blev allt större.

2010 hade partiets regeringsprojekt misslyckats för tredje gången. Desperationen växte och till valet 2014 var det regeringsmedverkan till varje pris som gällde. Utan att någon politik hade förhandlats fram lovade MP att medverka i en S-regering.

Och här någonstans brast det gröna partibygget helt. På vägen till att bli en möjlig regeringspartner hade visserligen en lång rad gröna grundfrågor övergivits. Vi pratar tillväxt- och arbetskritik, snabbavveckling av kärnkraften, EU-utträde, betygsmotstånd, icke-våld och mycket annat. Men fram till dess var regeringsmedverkan ett medel för att nå gröna mål, om än allt mer urvattnade gröna mål. Nu blev det målet i sig och politiken helt underordnad.

Att sträva efter att sitta i regering är en sak, men att sitta i regering till varje pris är något helt annat. När du säger att du ska sitta i regeringen oavsett vad, så har du förlorat hela din förhandlingsstyrka. S vet i dag att MP går med på vad som helst. Det har partiet visat i både ord och handling. Det spelar ingen roll hur grå, omänsklig och auktoritär politiken blir, MP kommer att stödja politiken ändå. Därmed finns det ingen anledning för S att kompromissa utan de kan driva sin auktoritära betongpolitik med full kraft.

Miljöpartiets kris ligger varken i drevet eller hanteringen av det. Partiet har tappat förankring i de gröna frågorna och blivit ett maktparti utan makt. Under 10 år hette det att endast i regering kan partet driva igenom gröna frågor. Nu heter det att regeringsmedverkan hindrar partiet från att driva de gröna frågorna. Det är inte helt lätt för gröna väljare att hänga med.

Menar MP allvar med en nystart räcker det inte att rotera en av språkrörstitlarna bland ministrarna. Det behövs ett grönt parti som är så förankrat i de gröna idéerna att de kan sätta en tydlig gräns för hur grå och omänsklig politik de är beredda att legitimera. Partiet behöver fråga sig om det är en hållbar strategi att regera till varje tänkbart pris.