Det är klart i luften, friskt. Hösten har anlänt. Det är den 19 september 1981. Jag kör upp bilen på skolgården, söker en parkeringsplats. Det finns två kvar. Bredvid varandra. Jag tar den ena. Innan jag stängt motorn blir den andra också upptagen. Jag stiger ur min bil. Samtidigt stiger en ung, rödhårig kvinna ut från passagerarplatsen i den andra bilen. Sedan dess har vi varit livskamrater.
Efter två dagars stimmigt men vackert möte i aulan på Katedralskolan i Örebro bildades Miljöpartiet. Ett parti som inte skulle bli som alla andra. Var det sagt.

Fler idealister – färre karriärister

Miljöpartiet är nu, trettiofem år senare, inne i en kris. Kriserna har varit flera sedan den där dagen då partiet bildades. Den första överlevnadskrisen inträffade när partiet efter bara en mandatperiod åkte ur riksdagen. Det skedde 1991. Hade partiet då byggt lika mycket som i dag på välbetalda tjänstemän, snarare än på eldsjälar, hade det aldrig gått att komma tillbaka som riksdagsparti.

Men partiet kom tillbaka. Det var inte karriärister med feta löner som gjorde det. Det var ett gäng eldsjälar. Kommunalt, regionalt och på riksnivå. Som trodde på politiken, på grön ideologi, på att förändra världen. Det är nog så det måste starta om den här gången också. Om man menar allvar med nystart. Fler eldsjälar, fler idealister, färre karriärister som samlar titlar till sina cv.

Åsa Romson är dålig på retorik

Åsa Romson får sparken. Det är intressant. Det var inte hon som handplockade en planeringschef som meddelade SVT att riksdagsledamoten Jabar Amin skulle tas under behandling innan han skulle uttala sig i Aktuellt. Det var inte hon som handplockade bostadsministern vars agerande blev startpunkt på det som sedan utvecklades till en alltmer självskapad kris, där det lät värre när man skulle dra ut fötterna ur klaveret än när man råkade trampa i det. Det var inte det kvinnliga språkröret som beskrev sig som liberal – med grön som prefix.  Det är inte hon som meddelat att sänkt arbetstid är otidsenligt. Men hon trasslar in sig i bisatser och har svag retorik.

Jag har både sagt det och skrivit det förr: skulle jag tvingas köpa en begagnad bil av någon partiledare eller något språkrör så skulle jag välja Åsa Romson. Ett skäl är just att hon är dålig på retorik. Ett annat: under min tid i partiet lärde jag känna henne som ärlig. Ingen av dessa egenskaper kanske passar sig inom politiken.

Inte lätt att rädda partiet

Om det räckte att byta ett eller annat språkrör för att såväl ta sig ur sjunkande opinionssiffror som skärpa politiken vore krisen lätt överkomlig. Ett större problem är att man gått in i regeringen som litet parti tillsammans med ett mycket större parti, vars grundläggande värderingar skiljer sig radikalt från de grönas.  Man tvingas legitimera sådant som inget grönt parti borde kunna stå för.

Den analys vi gjorde inför valet 1998, då reellt läge fanns att kräva regeringsmedverkan, var att partiet minst måste få 12 procent av rösterna – dels för att en tillräckligt grön massa skulle bli statsråd, dels för att vi skulle ha viss fallhöjd eftersom vi var medvetna om att otåliga gröna väljare riskerade att bli besvikna över en del kompromisser. Att eventuella statsråd skulle vara djupt förankrade i grön ideologi var förstås en självklarhet. Skulle någon ha mage att kalla sig grön liberal hade hen aldrig kommit i fråga. Vare sig som statsråd eller som statssekreterare – än mindre som intern rådgivare. Vi insåg att inflytandet kan bli större utanför en regering om man bedriver opinionsbildning för sin sak istället för att tvingas legitimera en politik som går på tvärs mot vad man vill.

Isabella Lövin är den som ska rädda partiet. Uppgiften blir inte lätt. Hon har aldrig haft ett uppdrag inom partiet och mest ägnat sig åt sakpolitiskt ganska snäva områden. Vad hon anser om värdlandsavtal, arbetslinje, vinster i välfärden och annat känns oklart. Har valberedningen koll? Eller har man mest sett till utanverket? Utan att riktigt ha klart för sig om Isabella redan nu klarar en tuff utfrågning om allmänpolitik? Gör man henne rätt som skjuter fram henne just nu?

Har Lövin slipats av?

Vi som längtar efter ett återvunnet grönt parti, byggt på gröna värderingar och modet att driva opinion för dessa kanske blir snuvade på konfekten bara för att Isabella Löven intar platsen som språkrör i den sämsta möjliga tiden. När partiet är uppbundet vid beslut som går helt på tvärs mot vad man rimligen borde driva. Just i den epok när partiet nått det mål som man, totalt stirrigt, satte upp som övergripande alla andra: sitta i regering hur litet och slitet man än är. Den strategin kan kosta partiets plats i riksdagen. Till glädje för de där som fnös när partiet bildades.

Själv blev jag imponerad av Lövin då jag lyssnade på hennes sommarprogram för ett antal år sedan. Det var innan hon blev politiker, hon var journalist och författare till boken om hav och utfiskning. Hennes analys av tillväxtsamhället, jakten på ekonomisk tillväxt som övergripande medel och mål, var modig och tydlig på ett sätt som den tidens språkrör – Peter och Maria – lämnat bakom sig eftersom tillväxtkritik inte passar sig om man vill smita in i Rosenbad.

Står Isabella Lövin fast vid de värderingar hon då berättade om? Jag undrar förresten om Stefan Löfven har hört det där Sommarprogrammet. I så fall hoppas han säkert att hon slipats av, blivit tillräckligt sossifierad för att inte stå upp för de gröna grundvärderingarna som hon då gav uttryck för.

Urvattna eller urarta

Samma dag som Miljöpartiets kongress startar arrangerar Cogito – den tankesmedja som Miljöpartiet en gång sjösatte för att driva ideologisk debatt och utveckling men numera tycks försöka ta död på – ett seminarium på temat att förändra det politiska landskapet. Föreläsare är det danska partiet Alternativets företrädare. Deras politik ligger i linje med den som MP en gång bildades på. När systemkritiken utgjorde själva motivet till partibildningen.

Det är ungefär som om det bland gröna systemkritiker finns en plan B. Skiter det sig med MP så bildar vi nytt. Det är i sådana fall inte nytt. Partiets grundare, Per Gahrton, motsatte sig under flera år att partiet skulle ta tillnamnet De gröna. Skälet, berättade han senare, var att det skulle gå att bilda ett nytt parti med namnet De gröna. Om miljöpartiprojektet skulle urvattnas. Eller rent av urarta.

Hoppas på skärpt politik

Jag hoppas på den där skärpta politiken som Gustav Fridolin utlovat för att få sitta kvar. Jag hoppas att språkrör vägrar att se sig som liberaler. Eller socialister för den delen. Utan som gröna. Att man värnar grön ideologi. Att man inte reducerar begreppet grönt utan försvarar dess ideologiska existens. Kanske blir det den nya partisekreterarens främsta uppdrag. Hon lär efter kongressen heta Amanda Lind. Kommer från Härnösand. En bra bit från Södermalm. Jag tror att det är bra.
Jag tror att hon hade gillat det där mötet på Katedralskolan i Örebro. Hade Isabella Lövin också gjort det? Om så är fallet finns möjlighet att partiet återvinns. Annars lär plan B ligga och lura på att förverkligas. För det behövs ett grönt parti. Där grönt inte reduceras till ett prefix.