Det är nya regler som gäller i Stockholms tunnelbana. Från och med första april får man inte sitta på golvet om bänkarna tar slut. Om det finns bänkar får man inte ligga på dem. Nej, för sitter, det gör man på bänkar! Ska man ligga får man gå hem. Är det långt hem? Eller har du inget hem? Det är inte SLs problem.

Tigga är i och för sig inte förbjudet, men den som tigger ”på ett störande sätt” kan avvisas. Liksom den som spelar musik olovandes eller säljer tidningar innanför spärrarna. Eller för den delen delar ut flygblad.

Det är inte min mening att vara etnocentrisk eller vad det heter när stockholmare inbillar sig att Stockholm är hela landet. Det är bara det att de här bestämmelserna är så djupt obehagliga på ett sätt som borde kännas i magen över hela landet.

Kristoffer Tamsons, moderat och ordförande i trafiknämnden, erkänner utan att tveka att de nya ordningsreglerna är ett sätt att kringgå lagen. ”Lagen medger inte att förbjuda tiggeriet. Vi kan inte i våra ordningsregler peka ut tiggeri och säga att det inte är tillåtet. Det krävs att det är störande eller skapar otrygghet. Därför använder vi vår verktygslåda för att bemöta problemet” säger han till Dagens Nyheter.

Varför man skulle vilja förbjuda något som inte är störande eller skapar otrygghet är han inte så explicit med. ”Kollektivtrafiken är till för att vi ska resa, inte för att vi ska bo eller tigga där” säger han prudentligt. Nej, eller lyssna på musik, diskutera, pussas, skratta, gråta eller leva. Sitt still, håll dig i skinnet och låt dig transporteras.

Fattigt folk får vara glada om de får finnas till hemma hos sig, speciellt om Kristoffer Tamsons parti får bestämma. I slutet av april skrev Anna Kinberg Batra och Moderaternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Elisabeth Santesson en debattartikel i Svenska Dagbladet, där de lade fram partiets nya förslag för att ”bryta bidragsberoende och utanförskap”. Även de har en verktygslåda att hålla styr på folket med.

Först svamlar de en del. ”Kraften att göra något bra med sitt liv finns hos oss alla. Därför behövs såväl uppmuntran som tydliga krav för att fler ska lämna utanförskap.” Vad betyder de två meningarna? Eftersom du kan göra något bra av ditt liv måste du både uppmuntras och tvingas för att ”lämna utanförskapet” – där en miljon människor i Sverige sägs befinna sig.

Det är rappakalja, men det är rappakalja med makt. För i slutet av texten kommer de faktiskt till saken: arbetslösa ska redan från början söka jobb i hela landet. Inte hålla sig i hemstaden i början i hopp om att slippa flytta och låta ungarna byta skola. Ingenting får stå i vägen för anställningsbarheten. För i Sverige arbetar vi.

Sen har de ett annat verktyg också: kommunerna ska knacka på hemma hos dem som får försörjningsstöd. Oanmälda, till människor som kanske ligger och sover, är ute med hunden, skriver romaner eller har bråttom till dagis. Komma och göra intrång i deras liv för att ”uppmuntra dem att bryta utanförskapet”. För det måste faktiskt vara ordning och reda när man lever på bidrag, säger AKB så förnumstigt till både SVT och Dagens Nyheter.

Men liksom Kristoffer Tamsons verktyg för att hålla folk på mattan i kollektivtrafiken handlar om att kringgå lagen är Kinberg Batras och Santessons verktyg inte helt inom ramarna. Solna använder dem sedan flera år och har fått kritik av Justitieombudsmannen, JO, som anser att de kan bryta mot Europakonventionen.

År 2012 skrev JO: ”Frivilligheten måste vara reell och socialtjänsten bör diskutera saken med den enskilde så att denne får möjlighet att ta ställning till om han eller hon vill acceptera det intrång i hans eller hennes integritet som ett hembesök otvivelaktigt utgör. Utrymmet för att göra så kallade oanmälda hembesök är mycket begränsat och bör kunna godtas endast i undantagsfall, till exempel om socialtjänsten befarar att det föreligger en nödsituation.”

Till skillnad från Kristoffer Tamsons befinner sig Kinberg Batra och Santesson i opposition. Men vid en omröstning i riksdagen, skulle Sverigedemokraterna kunna motstå det här repressiva förslaget? Om inte skulle det kunna vinna. Beroende på hur de borgerliga småpartierna ställer sig, förstås.

Både i Storstockholms lokaltrafik och i socialpolitiken handlar det om att ändra ramarna för hur mycket man får inkräkta på människors frihet. Människors, inte pengars. Fattiga människor som får försörjningsstöd eller kanske måste tigga. Människor som kan behöva sätta sig en stund även om bänken är upptagen. Det är auktoritär maktpolitik som ska pressa och skrämma människor att sitta fint och lyda order.

Nu gäller det att hitta verktygen för att kämpa emot.