Alldeles på tok för tidigt har Olle Ljungströms nerviga, ljusa och uttrycksfulla stämma tystnat. Endast 54 år gammal förlorade han kampen mot ohälsan som följt honom en längre tid.
Hans säregna röst och popmelodier kultförklarades redan med det eleganta postpunk-bandet Reeperbahn på 80-talet. De föddes in i eran, på något sätt släkt med punkrörelsen, men ändå inte riktigt accepterade i den stora vågen av hetsig upprorisk musik som ville förändra världen. Därtill var de för välartade. De var norrförortsbarn som inte kom från arbetarklassen och blev därför av många betraktade som snobbiga och kaxiga storstadstyper. Men var enligt Olle själv endast för blyga för att försöka skrika högst. Men från punkscenen uppfattades de som posörer, dekadenta överklasskillar med mer tillrättalagd musik än vad tiden krävde. Reeperbahn utstrålade självsäkerhet, de spelade med mycket energi på scen och stod för något nytt, eget och livfullt, i en musikaliskt omvälvande tid. Och Olle, med sin svala prinslika skönhet, i fronten för bandet, krossade många flickhjärtan på sin väg.
När Reeperbahn splittrades drogs Olle in i andra sammanhang och arbetade först i några år som fotomodell och copywriter. Han gjorde sedan en efterlängtad comeback på musikscenen 1993 med det självbetitlade första soloalbumet. Det kom att bli åtta soloverk som hyllades av såväl kritiker som fans. Hans låtskriveri och artisteri präglades av en sällsynt trovärdighet och lyckosamt effektsökeri. Han skrev magnifika refränger och angelägna egensinniga texter, som var poetiska men helt befriade från nötta klyschiga bilder, avskalade och samtidigt fyllda av personliga tankar om livet. Det är texter som söker, som ställer frågor och ger svar, det är musik som försöker komma underfund med livet och meningen med det lilla och det stora vi möts av på vår vandring mellan ytterligheterna. Olle var under många år en flitig liveartist och arbetade också som bildkonstnär.
När jag tittar på klipp med Olle nu efter hans död, slås jag av hur lugn och genuint glad han var i sitt möte med publiken, hur han ibland blev försagd i det svåra med att bli förstådd, hans vibrerande konstnärssjäl lyste starkt ur hans ögon när han sjöng, eller mjukt och vänligt talade om sin musik. Den dekadenta imagen mattades av med åren, kanhända ersattes av mer ödmjukhet som det kan bli när åren går och livet far fram med oss, och han blev mot slutet tydligt märkt av sjukdom.
Olle har lämnat oss, gjort musiksverige lite fattigare, lite tråkigare och definitivt lite fulare.
Dokumentärfilmen ”En film om Olle Ljungström” finns på svtplay t.o.m. 3/6.
