”Det finns inget bekvämare än att inte tänka”, skrev Simone Weil i sin lilla pamflett Om de politiska partiernas avskaffande. Vad hon menade med att tänka var att kunna se bortom vedertagna uppfattningar. Men den som ser det andra inte ser eller inte vill se kan ju skapa oro i leden. Alla samhällsskick har därför utarbetat repressiva metoder för att mörka obekväma sanningar. Dessa systembevarande strategier är också ett av SF-genrens favoritämnen.

I Aldous Huxleys klassiker Du sköna nya värld framställdes olika människotyper i laboratorier och var därför genetiskt programmerade att nöja sig med sin tilldelade lott. Som extra säkerhetsåtgärd mot eventuellt missnöje delades lyckopillret Soma ut. Trots det fanns det några få som anade sin förslavning och snuddade vid det inte tänkta. Men i denna perfekt designande diktatur blev avfällingarna varken fängslade eller avrättade. Istället deporterades de till paradisöar med fri tillgång till det litterära kulturarv som undanhållits allmänheten. På ön fanns inga åhörare de kunde predika sanningen för, inga massor att uppvigla. Så fick de stanna där, upplysta men isolerade.

I Matrixfilmerna var systemet mer brutalt, men desto mer raffinerat eftersom den artificiella intelligensen överlistat människorna genom att använda dem som batterier för energiförsörjningen samtidigt som deras hjärnor kopplas upp mot ett avancerat datorspel med simulerad men trovärdig verklighetskänsla.
Varje hierarkiskt system, inklusive den samhällsmodell vi själva lever i, måste för att bibehålla sin legitimitet skapa ”självklarhetseffekter”, det vill säga övertyga majoriteten om att denna ordning är den enda tänkbara. I Mike Judges SF-komedi Idiocracy sker detta genom att dagens konsumistiska fördumning drivs till sin spets.

Men i ett högeffektivt och tempofyllt samhällsliv som vårt måste även fördumningen hållas i schack utan att för den skull stimulera självständigt tänkande. Lösningen på dilemmat kom i form av den funktionella intelligensen – hajens intelligens.
Hajen är lika gammal som dinosaurierna men har överlevt som art genom sin funktionsduglighet. Hajen spårar skickligt upp sin föda och vet exakt hur och när den ska slå till. Som en missil når hajen alltid sitt mål. Mer behöver den inte kunna.

De verkligt framgångsrika i vårt samhälle är just de som bäst tillämpar hajens intelligens. De är immuna mot frågor som rör moral och etik, därför går det aldrig att resonera med dem. Det enda svar de kan ge är att det fungerar och att det lönar sig. Det fiffiga med att uppmuntra denna pragmatiska intelligens är att den är så oerhört enkel att anamma. Allt som behövs är en uppsättning förlösande fraser, exempelvis att vi måste värna om våra demokratiska kärnvärden. Viktigt är dock att varken förstå eller mena innebörden av det sagda. Istället bör man härma de ansvarsfulla ansiktsuttrycken hos politiker, generaldirektörer, industrimagnater, bankchefer, mediebossar eller fackpampar när de rapar upp sina inövade floskler. Men vänta … vilken film är detta? Varför har alla fått ödleögon?

Unni Drougge är författare och samhällsdebattör,
fristående krönikör för Syre