Vad är det med Vänsterpartiet som gör att de aldrig lyfter? Att de ständigt, med undantag för några år med Schyman, förblir ett 5–6-procentsparti. Många trodde på ett lyft när Jonas Sjöstedt blev vald till partiledare för fyra år sedan. Sjöstedt, som i början av 2000-talet fick lämna Vs ledning eftersom han var för grön och frihetlig för gammelkommunisterna, sågs som ett tecken på att partiet lämnat det gamla auktoritära tankegodset bakom sig. Men det är uppenbart svårt att förändra gammal partikultur.

I en tid när samhället slitits isär så att till och med riskkapitalisten Sven Hagströmer varnar för en revolutionär situation borde Vänsterpartiet vara ett alternativ för allt fler. I en tid när Miljöpartiet är med och bygger förbifarter och säljer kol till högstbjudande borde Vänsterpartiet kunna locka var och varannan miljövän. När regeringen för SD-politik och inskränker asylrätten borde Vänsterpartiet vinna politisk mark. När Vänsterpartiet är det enda riksdagspartiet som ligger i takt med majoriteten av väljarna i fråga om vinster i offentligt finansierad välfärd borde partiet kunna börja attrahera en del vänstersossar. Men inget större genombrott kan skönjas.

I land efter land i Europa blomstrar en ny vänster, som består av en blandning av allt från grönvänster till traditionell auktoritär vänster, sprungen ur de utomparlamentariska rörelser som uppstått som en reaktion på kapitalismens kriser. En öppen och i stora delar demokratisk vänster, som vågar tänka nytt, där många omfamnar idéer som basinkomst, kooperativ med mera. En vänster som inte sitter fast i traditionellt statsauktoritärt tänkande.
Som ny partiledare glimtade Sjöstedt till och blandade röd samhällskritik med grön. Han problematiserade den ekonomiska tillväxten och kritiserade konsumtionssamhället tydligare och hårdare än MP. I dag, när den kritiken behövs mer än någonsin, hör vi dock bara självklara miljöfrågor som stopp för kolbrytningen från Sjöstedt, och ingen djupare systemkritik. Viktiga sakfrågor, men otillräckliga. Är det budgetsamarbetet med regeringen eller de traditionella krafterna inom partiet som gör att det inte blir mer?

Miljöpartiets haveri, de övriga partiernas högersväng och de ökade klyftorna borde ge Vänsterpartiet en unik chans att bli en stark rödgrön kraft. Till den nu pågående kongressen (detta skrevs innan den började) ligger bland annat en motion om att införa tendensfrihet – att partiet likt många framgångsrika vänsterpartier i Europa ska bli öppet för olika vänsterströmningar. Att det ska bli tillåtet att organisera sig och föra fram även tankar som inte är partitoppens. Inspirationen kommer från framgångsrika vänsterprojekt som bland annat spanska Podemos, danska Enhedslisten, portugisiska Bloco de esquerda, grekiska Syriza, tyska Die Linke och HDP i Turkiet. Men även organisationerna runt Jeremy Corbyn och Bernie Sanders.

Istället för att bejaka detta och ta chansen att samla en bred vänster säger dock partiledningen blankt nej. Hellre än att bli en öppen och frihetlig vänster faller de tillbaka i gamla mönster. Partiaktiva vittnar om en allt hårdare centralstyrning och slutenhet. I den kulturen kan en gammal lojal partiveteran som Lars Ohly komma undan med att dela en vidrig artikel från Fria Tider på Twitter. Men när den mindre partitrogna riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh delar en vidrig film från Nordisk ungdom duger inga ursäkter. Partitoppen vägrar till och med publicera ursäkten på partiets hemsida – den oliktänkande ska bara bort från partiet.

Sverige skulle behöva ett frihetligt vänsterparti som tar sig an den nya tidens utmaningar. I en tid när allt fler befinner sig i en prekär situation räcker inte gamla “trygghetssystem” som bara ger trygghet till en lönearbetande medelklass, inte till alla dem som aldrig kommer in i systemen. I en tid när så många är verksamma inom fristående skolor, vårdinrättningar et cetera måste motståndet mot vinstuttagen kopplas till ett stöd för icke vinstdrivande fristående verksamheter. I en tid när Sverige toppar ligan när det gäller antal narkotikarelaterade dödsfall måste ett solidariskt vänsterparti våga ge upp en dogmatisk, dödande nolltolerans. Listan kan göras lång.

Vänsterpartiet har sin förtjänst i en vilja till radikal fördelningspolitik. Även i miljöfrågor ligger partiet relativt andra riksdagspartiet långt framme. Men fördelningspolitiken behöver även omfamna nya samhälletsgrupper och genomföras utan likriktad och hård centraliserad politik. Att bara ha arbetsromantiska tillväxtdrömmar om att komma tillbaka till en tid då full sysselsättning rådde duger inte.