Alla politiska partier har under de senaste 25 åren haft sysselsättning som högsta prioritet. Det är en kraftig underdrift att påstå att de jobbar i motvind, snarare är det en orkan som de ska trotsa. Alla företag, hela den offentliga sektorn och i stort sett alla andra verksamheter jobbar på att effektivisera sin verksamhet – kunna göra samma sak på färre personer eller mer på lika många. Och de är duktiga på det, med hjälp av teknikutvecklingen, automatiseringen och robotiseringen har de fördubblat effektiviteten sedan 80-talet.

En kan tycka att alla borde vara nöjda med utvecklingen, men politikerna och arbetsmarknadens parter vill istället skapa nya jobb.  Men är det verkligen mer jobb vi vill ha? Till varje tänkbart pris? Vill och behöver vi bli sysselsatta? Är vi inte tillräckligt kreativa för att själva fylla vår tillvaro med meningsfulla aktiviteter? Borde inte jobb skapas utifrån att saker behöver göras, inte utifrån makthavarnas behov av ökade skatteintäkter?

Om färre löneslavar hotas den makt facket och näringslivet uppnått genom att vi tillbringar en så stor del av vår tid i lönearbetet. Och om färre konkurrerar om jobben blir det svårare för arbetsköparna att hålla ner lönerna.

Därför gör makthavarna det obekvämt för dem som är arbetsfria. Oanmälda hembesök hos dem som lever på försörjningsstöd och krav på att söka jobb på annan ort direkt är det senaste förslaget från Moderaterna. Sedan lång tid tillbaka är indragna ersättningar, förbud mot att ta semester, tvångsdeltagande i meningslösa kurser och praktiker, förbud mot att delta i föreningsaktiviteter och annat som arbetsförmedlingen inte har kontroll över några av de saker som de arbetslösa får stå ut med.

Det råder en moralpanik runt lönearbete. En moralpanik som inte minst visade sig i sossarnas kampanj och app för fler jobbiga morgnar inför senaste valet. Om man inte vill löneslava så gör man inte heller rätt för sig, är budskapet. Att inte masa sig iväg till arbetet 8–17 varje vardag har blivit lika fult som att i forna dagar inte gå till kyrkan på söndagen.

Men att lönearbeta i 90 000 timmar av livet är varken en naturlag eller något gott i sig. Vi är gjorda för större ting än att bindas till makthavarnas idé om god sysselsättning. Så varför sörja att det inte finns 90 000 timmars jobb för var och en av oss? Och varför försöka konstruera dem på konstgjord väg? Varför inte istället ge de arbetslösa frihet och ekonomisk möjlighet att skapa ett drägligt och eget liv?

Ytterst handlar detta om makten över vår tid. Vem ska bestämma över din tid? Staten, kapitalet eller du själv? Utan en rättvis och villkorslös fördelning av resurserna kommer alltid de med pengarna att bestämma hur du ska använda större delen av din vakna tid. Med vilken rätt gör de det? Med en basinkomst skulle det istället bli du som bestämmer.

Finland, Holland, Iran, Namibia, Indien, Kanada, Brasilien, Japan, Nya Zeeland, Schweiz med flera är alla på väg att ge invånarna större frihet genom basinkomst eller basinkomstliknande reformer och tester. Nog är vi i Sverige också förståndiga nog för att kunna ta ansvar för våra egna liv?