I dag firas Världsdagen för pressfrihet som bland annat ska påminna regeringar om skyldigheten att värna yttrandefriheten. Till exempel lever många kvinnliga reportrar med ständiga hot och trakasserier. En ny bok från pressfrihetsorganisationen Committee to Protect Journalists belyser det hat som riktas mot många kvinnliga journalister i världen.
New York-baserade CPJ har i årets upplaga av boken ”Attacker mot pressen” lagt fokus på de övergrepp som drabbar kvinnliga journalister i olika delar av världen. Det handlar om hot och trakasserier på internet, men också om sexuella övergrepp och andra former av fysiskt våld som drabbar kvinnliga journalister – och påverkar pressfriheten.
–Du behöver inte längre befinna dig i ett konfliktområde för att utsättas för övergrepp, sade Kim Barker, reporter vid New York Times och författare till boken Taliban Shuffle, i samband med att CPJs bok presenterades i förra veckan.
Den egyptiska journalisten Rawya Rageh påpekade vid lanseringen att kvinnor ställs inför särskilda utmaningar.
– I samhällen där kvinnor tvingas kämpa för att behålla makten över sina egna kroppar och tvingas slåss för att få en plats i offentligheten – så blir att vara en kvinnlig journalist nästan en form av aktivism i sig självt, sade Rawya Rageh.
Många bedömare påpekar att trakasserierna mot kvinnliga journalister är ett symptom på förövarnas djupt liggande sexistiska åsikter. Juridikprofessor Danielle Keats Citron, som skrivit en bok om näthat, påpekar att trakasserierna ofta befäster stereotypa föreställningar som bygger på åsikten att män ska bestämma och att kvinnor är sexobjekt som inte ska ta sig ton.
Ofta stannar dock inte bara hoten vid att vara just hot. I Colombia kidnappades och våldtogs exempelvis journalisten Jineth Bedoya Lima år 2000, efter att ha varit med och avslöjat en illegal grupp av vapenförsäljare i landet. Många journalister som är engagerade i hbtq-frågor utsätts också för allvarliga hot och våld. Nyligen mördades Xulhaz Mannan, som var redaktör för Bangladeshs enda hbtq-tidning, i sitt hem.
Samtidigt väljer många kvinnliga reportrar att inte rapportera om de övergrepp de utsätts för. Ett av skälen kan vara att de inte vill riskera att inte få fler uppdrag ute på fältet.
– Det är ett moment 22. Jag vill inte förstärka den här tanken på att vem jag är skulle påverka min förmåga att rapportera om ett ämne. Samtidigt är detta ett problem som måste åtgärdas, sade Rawya Rageh.
CPJ:s vice ordförande Kathleen Carroll påpekar att hot om sexuellt våld länge har utgjort ett hinder för kvinnliga journalisters yrkesverksamhet – men att det finns metoder för att hantera hoten. Som exempel har organisationen International Women’s Media Foundation ett särskilt program som syftar till att ge kvinnor verktyg för hur de ska agera i fientliga miljöer.
Kathleen Carroll menar att det även är mycket viktigt att redaktionerna leds av personer som har den kunskap och medkänsla som krävs för att minimera hot som riktas mot personalen.
