En man står på scen med muskulösa armar, kalt huvud och öm blick. Fredrik Apollo Asplund berättar på en gång skört och kaxigt om sitt liv, lika mycket med röst och rörelser som med hela sin uppenbarelse.

I skogen och moppekulturens Värmland satt en liten kille och törstade efter Fame och Carola. Men längtan till strålkastarljus och kärlek härdades av balettskolans tvångströja, böghatet i korridorerna och en vuxens svek.

Apollos nutidshistoria, på en gång lätt att känna igen och ljusår från
min egen, trollbinder. Han ratar gymnasiet för att istället excellera i
Manhattans klubblivs skola, han slänger ihop en listetta, han går sönder i Mexiko. Livsödet tycks balansera mellan katastrof och succé men sakna substans.

Så byter han discoljuset, drogerna och flyktigheten mot Mellanöstern och både han själv och hans gärning får en klangbotten. Hbtq-aktivism, politisk frihetskamp, en kulturell spännvidd. Alla har vi en mänsklig erfarenhet, men få av oss följer våra passioner så desperat som Asplund gjort. Fler skulle också behöva sinnesnärvaron att göra ”halvlivsbokslut” (oavsett om vi catwalkar fram det eller bara skriver ned det). Säkerligen är den berömligt lågt prissatta showen i Skärholmen lika mycket terapi som föreställning, men inte bara för artisten.