Klimatavtalet som förhandlades fram i Paris i december skrevs under av 175 länder i FNs generalförsamling i fredags. Från Sverige deltog miljöminister Åsa Romson. Antalet underskrifter under en dag var ett rekord för världsorganisationen. Avtalet ratificerades dessutom direkt av 15 utvecklingsländer.
För att det historiska avtalet ska träda i kraft krävs att det ratificeras av minst 55 länder som tillsammans står för minst 55 procent av världens samlade utsläpp av växthusgaser. Marshallöarna, Nauru, Palau, Somalia, Palestina, Barbados, Belize, Fiji, Grenada, Saint Kitts och Nevis, Samoa, Tuvalu, Maldiverna, Saint Lucia och Mauritius ratificerade avtalet direkt och är därmed rättsligt bundna att följa det.
FN-chefen Ban Ki-Moon välkomnade det rekordstora antalet underskrifter men påminde regeringarna om andra rekord – rekordhöga temperaturer, rekordstora förluster av havsis och rekordnivåer av koldioxid i atmosfären. Han uppmanade världens länder att snabbt ratificera klimatavtalet.
De 15 utvecklingsländer som ratificerat avtalet står endast för en liten del av de globala utsläppen men många av länderna kan komma att bära den tyngsta bördan av klimatförändringarnas effekter.
Det är avgörande för Parisavtalet att de stora utsläppsländerna går i täten och ratificerar avtalet – däribland även utvecklingsländer som Kina, Indien, Brasilien och Indonesien. Om dessa länder vidtar åtgärder för att ta itu med klimatförändringarna kan det också bidra till att minska luftföroreningar, skogsskövling och förlust av biologisk mångfald. Enligt Världshälsoorganisationen orsakar luftföroreningar miljontals dödsfall varje år.
Brasilien och Indien tillhör de stora utsläppsländerna delvis på grund av skövlingen av skog. Torv- och skogsbränder i Indonesien som förvärrades av förra årets kraftiga El Niño bidrog till en plötslig ökning av de globala koldioxidutsläppen.
Både utvecklade länder och utvecklingsländer har ansvar att minska sina utsläpp. David Waskow på World Resources Institute i Washington säger att ett rättvist förhållningssätt måste ta hänsyn till flera faktorer.
Heather Coleman vid biståndsorganisationen Oxfam i USA påpekar att det skedde en omsvängning under klimatförhandlingarna i Paris förra året.
– Vi slutade att tala om rika och fattiga länder och började fokusera på fattiga och rika människor runt om i världen. Att lägga ansvaret på världens rika är den riktning vi behöver gå mot, säger Heather Coleman.
Enligt Oxfam står den rikaste tiondelen av världens befolkning för över hälften av de globala utsläppen.
Forskningsinstitutet World Resource Institute har utvecklat ett verktyg för klimatdata där länder jämförs – inte bara i förhållande till sina klimatåtaganden – utan även när det gäller historiska utsläpp och utsläpp per person. Historiskt sett är det de rika länderna som stått för de största utsläppen av växthusgaser och det är även dessa länder som står för störst utsläpp per person. David Waskow säger att de rika länderna förväntas gå i täten när det gäller klimatfinansiering. Det skulle kunna hjälpa länder som Brasilien och Indonesien att ta itu med massavskogning.
Heather Coleman menar att Parisavtalet saknar specifika krav på åtaganden för finansiering av klimatanpassning och att detta är något som måste åtgärdas under året. Hon påpekar också att de nationella åtaganden som undertecknats inte på något sätt är tillräckliga för att kunna undvika katastrofala klimatförändringar.
– Vi måste hålla målsättningen om att begränsa den globala uppvärmningen till maximalt 1,5 grader Celsius om utsatta samhällen ska kunna överleva.
