Förra veckan hade FN sitt speciella toppmöte, Ungass, om narkotika. Det var Mexiko som tog initiativ till mötet, ett land som mildrar sina narkotikalagar för att krigen mellan maffiaorganisationerna som lever på förbudspolitiken gör samhället våldsamt och otryggt.

Den narkotikaresolution som har gällt hittills har haft som mål att helt få bort narkotikan från världen. Metoderna har mest varit polisiära och tanken har varit att problem ska motverkas med hårda straff som ska avskräcka människor från att använda droger. Men det har inte fungerat – se gärna rapporten från EU-organet EMCDDA från förra året för talande statistik.

Fler och fler tror på en mjukare linje där straff och förbud inte spelar huvudrollen. Därför fanns det stora förväntningar på att diskussionerna under det nya toppmötet skulle ge en tydlig vändning i politiken. Kanske till och med resultera i en deklaration som, liksom WHO, rekommenderar avkriminalisering eller legalisering av en del droger.

Men Ungass deklaration, som kom redan på måndagen, var en besvikelse för dem som hade hoppats på radikala förändringar. Till exempel för The Global Commission of Drug Policy (GCDP), den panel med expresidenter, författare och experter som 2011 sa ifrån om ”kriget mot droger”. Richard Branson från GCDP skriver i en debattartikel i The Guardian att viktiga saker fattas i deklarationen. ”Den uppmanar inte till ett slut på kriminalisering, fängslanden och dödsstraff för drogrelaterade brott. […] Den förklarar inte hur användare ska garanteras behandling och säger ingenting om reglering” (min översättning).

I det här sammanhanget innebär reglering att man stiftar lagar om hur en eller flera droger får användas och säljas istället för att ha en okontrollerad illegal marknad. Om det säger deklarationen alltså ingenting, medan den å andra sidan talar om effektivare gränskontroller och ökat samarbete mellan polisen i olika länder.

Men tonvikten ligger ändå på folkhälsa, sociala förhållanden och mänskliga rättigheter. Utgångspunkten är att människor inte ska hamna i situationer där de riskerar att fara illa av droger eller av annat. Och de som behöver hjälp ska få den där de befinner sig – naloxonsprej mot överdoser är ett aktuellt exempel.

Deklarationen pekar ut en riktning för en värld där dagens narkotikapolitik ser mycket olika ut. I Iran är till exempel dödsstraff vanliga för narkotikabrott medan Portugal har slutat straffa droganvändare och en del länder har börjat tillåta cannabis.

Att Sverige är bland de mest restriktiva länderna tycks ha förvånat folkhälsoministern som ledde den svenska delegationen. ”Vi har målats in i ett hörn och vi har låtit oss göra det. Det har varit lätt att peka på Sverige som extremist och man har kopplat ihop oss med länder som har en extrem syn på narkotika” säger han i en intervju i SVT.

Gabriel Wikström säger också att inga stora förändringar i svensk narkotikapolitik är att vänta. Annat vore uppseendeväckande från en socialdemokratisk folkhälsominister. Men den svenska repressiva politiken visar usla resultat – se EMCDDAs rapport igen – och den nya FN-deklarationen bör ge de styrande en chans att tänka om.