Olika nivåer bör urskiljas i Miljöpartiets kris. Först har vi den strukturella partinivån, som har med interna funktionssätt och prioriteringar att göra. Sedan har vi de allmänna samhällstrender som drabbar alla, även MP​,​ med olika yttre vägval och dilemman. Den förda sakpolitiken måste skärskådas i sig, liksom delar av den drivved av fula fiskar och vrakgods som alltid ramlar fram på stranden efter en storm. Jag börjar bakifrån med lite av det uppflutna skräpet.

Det finns alltid människor som vill uttala sig för att profilera sig själva – men som inte har överblick nog att fundera över följderna. Som blir smickrade av att media vill få med just deras,​ gärna drastiska, kommentar. Dit hör till exempel irrelevant småkackel om att språkrören borde avgå, att partiet allmänt skulle vara islamistiskt infiltrerat eller vara utsatt för israeliska konspirationsattacker. Detta anser jag vara rent trams och överreaktioner. Självklart ska språkrören rida ut stormen och i lämplig tid låta sig prövas först inför nästa val. De ska hålla i rodret och hålla i hatten.

Fyra allvarliga påpekanden

Det finns dock fyra allvarliga påpekanden att göra om interna brister som antingen leder till eller förvärrar kriser i Miljöpartiet.

1. Det överdrivna fokus partiet har haft på att få komma in i regeringen. Det har gett tio år av försummad politisk utveckling till förmån för taktik, maktspel och överdriven pragmatism. Med blott sex procent av väljarkåren i ryggen och i en minoritets-regering blir det ännu tuffare för samhällskritiska att vinna gehör.

2. Vidare lider partiet av ett försummat idéarbete och en utebliven ideologisk skolning för nya och gamla medlemmar. Det hade kunnat förebygga kriser, men bara det som sker i riksdagen och i regeringen tillåts bli relevant. Inga visioner, inga nya tankar, inga forum för intern debatt, inga pengar till tankesmedjan Cogito. Ett katastrofalt fel som tyvärr inte kan repareras med en hastigt påkommen värderingsdiskussion.

3. MP behöver bli mer noggranna vid anställningar och i valberedningsarbetet. En regeringstjänsteman och pressekreterare som aldrig borde ha rekryterats är symtom på en intern svaghet, nämligen en mångårig praxis att rekrytera kompisar och ungdomar. Genomtänkta kriterier behövs för hur man rekryterar och nominerar på olika nivåer.

4: Slutligen en sak som är svår att anklaga någon för. MP vill gärna vara ett ”ungt parti” i flera bemärkelser. Gott, men i en mediestyrd tid, med stor genomströmning av medlemmar och låg genomsnittsålder, ​får partiet ständigt börja om och kan sällan vila på gjorda erfarenheter. Alltför ofta får nytt folk utifrån ta över funktioner och platser och sällan tittar man bakåt. Det gör att hjulen i partiet uppfinns på nytt och på nytt och den egna politiska karriären blir viktigast. Yngre politiskt hungriga tenderar dessutom att prioritera att synas i media framför att ha ett sakinnehåll i politiken.

Mediedrev utan substans

Så har Miljöpartiet drabbats av mediedrev. Man måste inse att media inte alltid söker efter sanningen utan kan ha en maktagenda. Fortfarande hotar Miljöpartiets grundinriktning de krafter inom energi- och vapenlobbyn som vill att konsumtionshetsen, krigen och resursätandet ska fortsätta. Gröna vill ju nedrusta, öppna gränserna, stänga kärnkraften, bredda demokratin, etc. Människor som saknar mediekritisk hållning tror dock naivt på allt som sägs och skrivs utan att fråga efter motiv eller val av tidpunkt för ett inplanterat drev.

Men i drevens spår kan självklart viktiga saker komma fram. Tvivelaktigt, omoraliskt eller rent av kriminellt beteende ska verkligen avslöjas! Exempel som ligger nära i tid är Kommunals skandal i början på året, som hade mycket substans, liksom Telias och Stora Ensos. I skandalerna runt MP är det genuint problematiskt att Turkiska riksförbundet har fått statliga pengar och att deras högsta företrädare har sagt rent fascistoida saker på Sergels torg. Även om det inte är den förre bostadsministerns personliga ansvar är det inte acceptabelt i demokratins Sverige.

Drevet mot Miljöpartiet som startade med ifrågasättandet av Mehmet Kaplan har inte haft mycket substans. Men det har blivit så stort och hanterats så illa att det bör leda till allvarlig eftertanke. Sedan får man inte glömma att drev förstärker sig själva, så att det blir svårt att dra vettiga slutsatser medan de pågår. När det stormar kan allt, kanske tio år gamla citat, ryckas ur sina sammanhang och citeras runt, runt. Tunna gamla fjädrar kan bli till stora hönor. Som att Mehmet Kaplan skulle ha sagt att de som rekryteras av IS har samma motiv som soldaterna som enrollerades i finska vinterkriget. Eller att palestinier i Israel behandlas som judar under Förintelsen.

Tappade proportioner

Så skapas till sist rena lögner och så går lätt viktiga proportioner förlorade. Vad är viktigt i sammanhanget? Vad är rimligt att ta upp och vad är relevant? Kan det till och med vara en förpliktelse för en minister att odla kontakter med regeringspartiet i hemlandet? Bara för alla ylar samma detaljer om igen kanske de inte hör till saken? Och har kanske andra gjort sig skyldiga till samma förseelse? Har andra partier också ätit middagar med tvivelaktiga gäster – eller kräver de att få se gästlistor innan de tackar ja till inbjudningar? Nähä! Finns det personer i andra partier och sammanhang som inte heller tar kvinnor i hand? Jaså! Finns det präster inom KD som inte prästviger sina presumtiva kvinnliga kollegor? Åhå!​ Ska man själv anpassa sig till muslimsk praxis i de länder där den hör hemma, men kräva ”svensk” hälsningspraxis av alla som är här? Och vad är förresten ett respektfullt sätt att hälsa?​

Angående det tacklar hela Europa i dessa folkomflyttningstider kulturkrockar och värderingsdilemman. Vi är alla inne i en gigantisk kollektiv process av kulturella och värderingsmässiga möten för att folk överallt ifrån möts. Är det då så korkat att låta badhusen ha tredelade öppettider: en för män, en för kvinnor och en stor slot för blandat?

Det kommer säkert att ta generationer att få en harmonisk, etisk och tolerant samlevnadsmodell som alla kan leva med. Men just för idéburna institutioner, typ politiska partier, borde dessa frågeställningar inte bara nyvaket ”fixas”! Sent påkomna reparationsprojekt, som det ​MP nu proklamerar,​ hjälper inte.

Döm efter sakpolitiken

Slutligen till sakpolitiken. Ska Miljöpartiet dömas är det inte främst för sin taffliga krishantering, sina enskilda företrädares eventuella fadäser, felaktiga ordval i pressade situationer eller annat som nämnts ovan. Utan för vad man faktiskt uträttat eller klarat av att stoppa inom politiken! Låt oss få se listan på alla våra centrala miljövinster och på Kaplans bostadspolitiska ansatser, tack! Lyft fram allt gediget grönt fotarbete som dagligen utförs i kommuner, landsting, regioner och i otaliga kommittéer!

​Möjligen var det tveksamt att sätta sig i regering i det läge som rådde september 2014. MP var troligen tvungna att ge sig in i det, eftersom topparna så länge tjatat om att få vara med och regera. ​I​ en parlamentarisk demokrati måste dock en minoritetsregering få med sig hela riksdagen och det har S och MP inte lyckats med i flera frågor. Så förlusterna runt Förbifarten och Bromma må inte MP själva skyllas för. Att kalla det för ”svek” avslöjar okunnighet om den parlamentariska maktpolitikens grunder.

Nato och brunkol

Däremot finns det några klara red lines för vad man politiskt, ideologiskt och identitets-mässigt kan tåla. Att MP i sista stund förmådde stoppa vapenexporten till Saudiarabien förra året var avgörande för partiets fortsatta trovärdighet.

Flyktingpaketet från i höstas är ytterst nära ett politiskt självmord, men än har vi inte sett slutet. Den tillfälliga lagen om gränskontroller med mera bör avslutas innan nästa val och MPs insats där kommer antagligen att framstå som att vi stoppade sådant som var värre. Hittills bör det ses som ett potentiellt ​”​nästan-svek”.

Två viktiga demarkationer återstår dock just nu, ​som båda är viktiga och högaktuella: bejakandet av Nato och försäljningen av brunkolsgruvor. Jag menar att MP inte kan ha detta i bagaget i framtiden. Ingen regeringsmedverkan i världen är värd sveken​ att ha suttit i en regering som återskapat en polariserad säkerhetssituation à la kalla kriget och som tillåtit Vattenfall att sälja ut en av de värsta klimatförstörarna vi känner till.