I somras visade en vän mig en artikel om nätdejting han tänkt publicera i DN. Där stod bland annat att Viagrakonsumtionen ökat mest bland unga män i 20-årsåldern. Under hösten kunde jag skönja en högst tänkbar orsak till detta. Jag loggade nämligen in på en app för lägenhetsbyte. Sambandet mellan en digital bostadsbytartjänst och stigande efterfrågan på potenshöjande medel hos dem som minst borde behöva det kan säkert tyckas långsökt, men vänta så ska jag förklara.

Lägenhetsbyte.se för vuxna med ändrade familjeförhållanden har mycket gemensamt med Tinder för unga med familjebildningen framför sig. Här får man hela utbudet samlat i en enda app. För inte så länge sedan fick man välja bland några sketna radannonser och nu denna ocean av valmöjligheter. Grymt, sa grisen.

Problemet uppstår först när man ska välja. Varje beslut framkallar som bekant ett visst mått av ambivalens, dels för att ett val utesluter alla andra, dels för att felaktiga beslut kan vara ödesdigra. Men vem har sagt att man måste ge besked? Varför säga ja eller nej när man kan säga kanske?

I godan ro kan man glutta in i valfritt antal privata boningar eller glänta på valfritt antal kropps-
öppningar, i väntan på det ultimata valet. Något man verkligen vill ha. Så långt allt väl. Om det inte vore för den lilla buggen i appen. För det är inte bara du och jag som kan testa terrängen och kunna säga ”vi får se”. Alla andra vill också se. Alla vill ju byta upp sig till det bästa bland de tusen alternativ som fladdrar förbi, och vart och ett av dessa tusen alternativ bläddrar i sin tur bland ytterligare tusen alternativ, ända upp till slottet med prinsessan och hela kungariket. Varför nöja sig med mindre?

Vi kanske gick in för att byta oss till en lämpligare bostad eller träffa en vettig partner, men gick ner oss i vallgraven runt slottet. För sådan är den fria marknaden, att det bästa är reserverat åt dem som redan kammat hem toppnoteringarna. Förföriskt sänder de ut sina locktoner. Jag kan bli din, mitt kan bli ditt! I kanonaden av dagliga löften om att det bästa ligger inom räckhåll kan det vara svårt att se att landgången är uppfälld.
Illusionen om oändlig valfrihet i ett eldorado av möjligheter får oss att hellre välja ingenting än riskera att gå miste om allting. Låt en treåring välja glass från GB-kartan och det blir omedelbar kortslutning. Hellre alla glassar på kartan än bara en i handen. Paralyserade och impotenta inför val vi egentligen inte har kasserar vi de val vi faktiskt har. Det är verkligen att nöja sig med lite.

Och den trångbodda familjen stannar kvar i sin lilla lya med tre sängar i varje rum. Fullt upptagna med att drömma sig in i nya luftslott på bostadsbytarsajten märker inte föräldrarna hur sönerna hunnit bli gamla nog att fixa Viagra så de ska palla nästa Tinderligg i den eviga jakten efter det optimala bytet. Även de har ju lärt sig att det de kan få inte är något att ha.

Så blev vi alla spekulanter i senkapitalismens pyramidspel. Vad kallades det för nu igen? Opium åt folket?

Unni Drougge, författare och samhällsdebattör,
fristående krönikör för Syre