St Louis, Missouri: Man kan höra slagorden på långt håll.

– Vem ska bygga muren? Den kommer att kosta miljontals dollar!

– Inget hat! Inget hat! Inget hat!

Det är en solig och lite kylig fredag utanför St Louis operahus i den amerikanska delstaten Missouri. Kön till presidentkandidat Donald Trumps massmöte sniglar sig flera hundra meter lång och motdemonstranterna har placerat sig strategiskt på bägge sidor om ingången. ”Vi är alla immigranter” står det på en skylt, ”Muslimer är våra vänner” på en annan. Trump vill bygga en mur på gränsen till Mexiko och deportera elva miljoner illegala immigranter från USA. Hans populistiska retorik får mothugg här, med hetsiga meningsutbyten som följd.
Flera av dissidenterna bär svart-vita Black Lives Matter t-shirtar för att markera sitt motstånd mot landets strukturella rasism. Organisationen, som startades efter dödsskjutningen av  svarte tonåringen Trayvon Martin i Florida i juli 2013, har vuxit sig stark nog för alla presidentkandidater med självbevarelsedrift att skaffa ett åtgärdspaket mot polisbrutalitet.

Det var den queerfeministiska Alicia Garza, facklig organisatör i Oakland, som tände gnistan till BLM när grannskapsvolontären George Zimmerman blev frikänd efter skjutningen av 17-årige obeväpnade Martin. I ett öppet ”kärleksbrev till svarta personer” på Facebook skrev Garza upprört att ”en del av Amerika firar säkert domen” och att hon var fortsatt förvånad över hur liten betydelse svarta liv har. Hon avslutade med ”Black people. Jag älskar er. Jag älskar oss. Våra liv har betydelse”. Väninnan Patrisse Cullors var snabb med att svara #BlackLivesMatter och så var hashtagen född. En tredje väninna i Brooklyn, Opal Tometi, skapade organisationens sociala media-plattform.

En 18-åring sköts ihjäl

Men det var inte förrän ett år senare som Black Lives Matter fick spridning. Då sköts 18-årige Michael Brown ihjäl, den 9 augusti 2014, av en vit polis just här i St Louis-stadsdelen Ferguson, som är så nära man kan komma en amerikansk motsvarighet till miljonprogrammet, med tvåvåningars brun-beiga lägenhetshus med arbetslösheten sipprandes ur fönstergliporna.

– Mike Brown var ett uppvaknande, nickar demonstranten ”Mama Cat”, 54, vid Trumpmötet, och fortsätter:

– När man har vaknat är det dags att gå till verket.
Ferguson ledde till en våg av protester som gav BLM-rörelsen spridning. Aktivister runtom i landet organiserade så kallade frihetsfärder, i vilka över 500 personer samåkte från orter så långt bort som New York och Los Angeles för att demonstrera mot polisbrutaliteten mot svarta. Bara sedan januari i år har 40 procent av alla obeväpnade män som skjutits ihjäl av polisen varit svarta, trots att de svarta endast utgör sex procent av befolkningen. Efter Michael Browns död följde en ström av fler dödsfall kopplade till polisen, bland andra dödsskjutningen av 12-årige Tamir Rice som hade en leksakspistol på en lekplats, av Sandra Bland som arresterades för en lätt trafikförseelse och hängde sig i en cell i Texas och av Freddie Gray som tillfogades ryggmärgsskador på väg till en polisstation i Baltimore.

Många omständigheter

Upprördheten som dessa återkommande incidenter skapade fick BLM att svälla till dagens 30 filialer runtom i USA plus Toronto. Hittills har den decentraliserade rörelsen organiserat över tusen demonstrationer mot polis-
våld och orättvis behandling av svarta och fått ett eko långt bortom landets gränser.

I San Diego menar biträdande professorn Terence Fitzgerald vid University of Southern California att BLM har lyckats mobilisera den yngre generationen afroamerikaner på ett vis som ingen annan gjort på länge.

– Det är många omständigheter som strålar samman på en gång;
polisskjutningarna, demonstrationerna vid Missouri- och Yale-universitetet när skolledningen inte tog itu med den rasbaserade ojämlikheten (i höstas, reds anm), och bristen på likhet inför lagen nu när vi gör oss redo att välja nästa president säger Fitzgerald, som forskar om rasism.

Tillbaka vid Trumpmötet har Mama Cat, som själv kallar sig för ”actionist” och volontärarbetar i ett lokalt soppkök, sett många initiativ födas i kölvattnet av Ferguson-protesterna. Det kanske mest hoppingivande är att flera afroamerikaner nu tar steget in på den politiska arenan och ställer upp i val.

”Dags att göra något”

En av dem är Bruce Franks, 31, en lokal rappare som aldrig deltagit i en demonstration före Mike Browns död. Efter att ha engagerat sig i Ferguson-protesterna kände dock Franks, som likt många andra växt upp i ett fattigt område och redan hunnit gå på över 120 begravningar av jämnåriga som fallit offer för gängvåld, att det var dags att göra något. Han började samarbeta med polisen och startade den icke-vinstdrivande organisationen 28 to Life som ordnar möten mellan poliser och svarta tonåringar där båda parter får möjlighet att lära känna varandra. På senaste träffen kom hela 200 ungdomar och sex poliser. Nu har Franks tagit nästa steg och börjat kandidera för Demokraterna i delstatsvalet i Missouri i augusti.

En annan redan etablerad politiker som fått inspiration till att fortsätta klättra är Maria Chappelle-Nadal. Den 41-åriga lokala delstatssenatorn är full av glöd och tillbringade flera månader i Ferguson efter Mike Browns död. Maria var besviken över att Missouris ombud i representanthuset i Washington, William Lacy Clay Jr, inte engagerade sig mer i frågan om polisvåld trots de massiva protesterna.

– De kastade tårgas på oss i fyra dagar medan han var på semester, säger Maria, som är medlem i Black Lives Matter och dagen till ära bär en Che Guevara-t-shirt.

Bristen på engagemang hos etablissemanget är anledningen till att hon själv nu kandiderar till USAs parlament.

Få svarta poliser

Ett av problemen i ekvationen mellan polisen och den afroamerikanska befolkningen är att svarta oftast är underrepresenterade i ordningsmakten. Dessutom bor poliserna som jobbar i svarta stadsdelar sällan i områdena de patrullerar, och saknar därmed band till invånarna. Men problemen i poliskåren går djupare än så, berättar sociologiprofessor Joe Feagin, 77, vid Texas A&M-Universitet, som har författat 60 böcker, däribland Racist America. USA är byggt på slaveri, påminner han. Om man räknar med segregationslagarna, som i praktiken avskaffades först 1969, så har svarta bara varit fria i 47 år av landets totalt 409-åriga historia.

– Det är i den djupt rasistiska kontexten som polisen ofta ägnar sig åt brutalitet mot bruna och svarta personer. Många poliskårer föddes som slavpatruller för att hålla slavarna i schack, berättar Feagin.

Hans egen hemstad Houston är ett typexempel på detta. Orten var ett gammalt slavhandelscentrum, där polisen även hade en informell Ku klux klan-grupp.

USA byggt på rasförtryck

De första svarta slavarna kom redan 1619 till USA och traditionen förbjöds först efter inbördeskriget 1865. I södra USA infördes istället segregationslagar som kallades Jim Crow-lagarna, som separerade vita och svarta i skolor, på allmänna platser, toaletter, restauranger, kollektivtrafik och även vid dricksvattenfontäner. De vidmakthölls genom över 6 000 lynchningar. Segregationen övergavs först 1969, med införandet av Fair Housing Act.

Åttiotre procent av USAs historia är således byggt på extremt rasförtryck, och svartas kamp för jämlikhet har pågått länge. Slaveriet krossades initialt av abolitionist-rörelsen. Efter det kämpade civilrättsrörelsen för avskaffandet av segregationslagarna. Under 1960- och 70-talen startade en viss integrering av den svarta medelklassen i ”vita” institutioner, tack vare kvotering genom så kallade affirmative action-program. Nya antidiskrimineringslagar möjliggjorde för svarta civilrättsorganisationer som NAACP att ta diskriminering till rätten på 1970- och 80-talen. Motreaktionen lät dock inte vänta på sig. Redan 1968 utvecklade Republikanerna och Nixon-administrationen sin så kallade Södra strategi, i vilken de spelade på människors främlingsfientlighet och rädslor för att knipa röster.

– Det hette att svarta skulle ta deras jobb, flytta in i deras kvarter och gifta sig med deras döttrar, förklarar Joe Feagin.

Den andra strategin för att komma åt svarta var Kriget mot drogerna, under vilket oproportionerligt många afroamerikaner syddes in.

Tack vare dessa två taktiker gick södra USA från att rösta demokratiskt till att rösta konservativt, enligt Feagin. Kvoteringen av svarta ströps åt under Reagan-åren på 1980-talet (då även landets högsta domstol blev mer konservativ) och ytterligare under Bush den äldre.
På senare år har globalisering och finanskriser slagit hårt mot landets klassiska arbetarjobb och det är just den vita manliga arbetarklassen som – ledda av republikanerna – har stått för den hårdaste motreaktionen mot svartas kamp för jämställdhet enligt Feagin.

Många arga vita män

I Sverige finns en klar parallell till Sverigedemokraternas övervägande manliga väljare. Sociologen Michael Kimmel beskriver dessa som Angry White Men i sin bok med samma titel – män som i vår allt mer jämställda värld börjar förlora sina manliga privilegier och letar efter en syndabock.
Motreaktionen mot svartas jämställdhetskamp har i USA pågått ända sedan desegregationen, men under den nu pågående valrörelsen attraheras många arga vita män – vars jobb flyttats till låglöneländer – av Trumps retorik om att ”Make America Great Again”. Trumps plattform kan ses som en andra Södra strategi, förklarar Feagin. Skillnaden är bara syndabockarna, som i dag är mexikaner och muslimer. Men tillbaka på Trumpmötet har Brandon Owens, 33, även sett en vit motreaktion mot svarta och Black Lives Matter.

– Många fler är öppet rasistiska i dag. Det är vad som händer när svarta börjar organisera sig – det leder direkt till motstånd, säger han, ackompanjerad av skriken från Trumps sympatisörer.