Paris är en skakad stad i den kylslagna våren 2016 och delvis förändrad sen jag var här senast i slutet på 90-talet. Nu går militärpolis med dragna k-pistar på gator och torg, i metron hörs säkerhetsuppmaningar om att alla bör vara extra uppmärksamma på avvikande beteenden och vid ingången till museer och
turistattraktioner får alla besökare genomgå en säkerhetskontroll som liknar den vid flygplatserna. När jag står under Eiffeltornets magnifika stålkonstruktion kan jag känna hotet från luften och sårbarheten i en ondskefull tid – då ser till och med militärerna med sina skarpa svarta vapen små ut.

Många jag pratar med säger att Paris aldrig varit säkrare – men måhända är det önsketänkande.
Arkitektoniskt och kulturellt är Paris Europas kronjuvel. Den svindlande skönheten i de stolt och nogsamt bevarade byggnaderna, såväl de gigantiska katedralerna och monumenten, som de storslagna trafikplatserna vid Triumf-
bågen och Place de la Concorde.

Begravningsplatserna som små städer i sig med utsmyckade gravar och gator med rader av tjusiga kryptor. Bostadshusen i bleka färger med sofistikerat utformade fönster, balkonger med snirkliga räcken och pampiga portar. Ornamenterade gatlyktor och trappräcken, allt är vackert och smakfullt utfört.

Till och med metron är vacker. Många stationer är påkostat kaklade i vitt med stationsnamnet som ett konstverk på de välvda väggarna, och på sina håll ser jag även elegant mönstrade mosaikgolv. De gamla vagnarna skramlar tjutande fram och åter på de myllrande linjerna, som likt ett spindelnät breder ut sig under staden och människorna springer i de trånga gångarna mellan tågen.
Det är uppfriskande med kulturella skillnader, det är en del av charmen med att resa, men just vad gäller den i Sverige numera så utbredda normkritiken, så anar jag att det sitter långt inne för många av fransmännen. På barer och restauranger flödar det sociala livet nästan dygnet runt, ljudnivån är hög och intensiv. Kontinentala konturskarpa karaktärer. Bland klirrande glas och flaskor på patinerade bardiskar och bord, har tiden liksom upphört.

Det är samma längtan som driver människor hit, samma önskan att tillhöra världen, att uppgå i något eller någon som är större än både tiden och ensamheten. Men de uråldriga könsrollsmönstren kan lätt skönjas i vardagen. Här finns fortfarande patriarker som utan att skämmas ger sina små döttrar hurringar, helt offentligt, för att de inte lever upp till hans förväntningar. Även frun får en släng av sleven om hon inte kniper käft om saken.
Gentlemän på gator och i barer hänger i kjolarna på sköna damer, som de alltid har gjort i större utsträckning på sydligare breddgrader – de håller upp dörrar och bjuder på drinkar, kråmar sig förföriskt med löften om heta kyssar och varma famntag i sina glittrande ögon. Det kan ju kännas härligt, men sen damerna fallit till föga blir tonfallet ett annat. Var och en ska veta sin plats.
Sista dagen besöker jag Place de la République, endast några hundratals meter från La Bataclan, konsertlokalen där 89 människor förlorade livet i massakern för några månader sen. Runt den stora frihet-jämlikhet-broderskap-statyn mitt på torget samlas fortfarande många för att minnas offren och tusentals ljus, bilder, brev, blommor och fredsmärken svämmar över på marken runt monumentet och här känns sorgen och hotet, som parisarna lever med, starkt.

Vi brukar säga att vi ska ta med oss det bästa av det som varit in i framtiden. Olika kulturer prioriterar olika fast i samma föränderliga tid. I Paris lever människor mitt i en kulturskatt och samtidigt pågår mänsklighetens globala utveckling på gott och ont. Patriarkens blick på just innebörden av frihet, jämlikhet och broderskap kanske behöver släppa in lite ljus från sina systrar för att orden ska få den kraft som behövs i den nya tiden.