Amil Sarsour viger sitt liv åt integration. I rollen som ordförande för Samarbetsorganisationen för invandrarföreningar i Uppsala (SIU) är han med och driver nära tiotalet projekt som gör det svenska samhället mer tillgängligt för dem som kommer hit. Det är inga quick fix det handlar om. Uthållighet är nyckelordet. I det mest omfattande projektet – Vision Uppsala 2030 – träffas svenskfödda fadderfamiljer och nyanlända regelbundet under minst tre års tid.

Mänskliga relationer

Fadderprojektet kom till som ett svar på kommunens översiktsplanarbete med nära nog identiskt namn – Uppsala vision 2030. Kommunens tjänstemän frågade SIU vad de tyckte om storslagna planer på nya bostadsområden i en växande stad.

– Vi sa: ”Bilderna är vackra, men konsekvensen blir ett segregerat Uppsala”, berättar Amil Sarsour.
Planerna på nya områden var inte för alla, menade SIU. Bara den som har gott om pengar kan betala en hyra på 12–13 000 eller köpa en bostadsrätt för flera miljoner. När Amil Sarsour sagt vad han tyckte frågade han sig som han brukar: Vad kan vi göra?

– Det materiella, som kommunen sysslar med, kan vi inte göra mycket åt. Men vi kan jobba med relationer mellan människor, säger Amil Sarsour.

Det dröjde inte länge tills fadderprojektet var sjösatt. De tre första åren deltog 70 nyanlända familjer.

Skratt och förståelse

Förutom att faddrar och ny-
anlända umgås på egen hand arrangeras kulturkvällar där alla kan delta. Och varje torsdag hålls samtalskvällar där ett tema diskuteras utifrån en kortare text. Det blir ett tillfälle för språkträning och för svenskar och nyanlända att diskutera samhällsfrågor tillsammans.
Det handlar om allt från förslag på åldersgräns på solarier till jobbsatsningar för arbetslösa. Ibland bjuds utomstående in för att prata. Nyligen kom en ornitolog för att berätta om fågelräkning, berättar Amil Sarsour.

– Jag måste erkänna att jag skrattade när jag först hörde om det. Hur vet de att det inte är samma fågel som kommer flera gånger? Men det blev ett bra samtal. För många av oss är småfåglar mat, men i Sverige köper man mat till fåglar. Det blev skratt och ökad förståelse.

Familjekonflikt

Andra gånger är det allvar och viljan till förståelse prövas. En dag bad en av deltagarna i fadderprojektet, en 18-årig irakisk flicka, om ett samtal med Amil Sarsour. Hon hade blivit kär. I en svensk kille. Nu ville hon ha Amil Sarsours hjälp att prata med sin familj. Han blev orolig, både för hur familjen skulle reagera och för vilka konsekvenser det skulle kunna få för organisationen att blanda sig i en potentiell familjekonflikt. Men när han träffat pojkvännen kände Amil Sarsour att han måste göra vad han kunde.

– Det var en fantastiskt fin kille. Seriös och respektfull.

Amil Sarsour tog kontakt med flickans mamma. Hon blev upprörd. Rädd för skitsnack bland släktingar och irakiska vänner. Månader av samtal följde med i tur och ordning mamman, pappan, brodern.
– Integration är en ständigt pågående process, upprepar Amil Sarsour som ett mantra.
Till slut bjöd Amil Sarsour in pojkvännen till en av organisationens kulturkvällar och bad gästerna applådera parets förlovning. Flera av de svenska deltagarna grät av rörelse. Men från en del av flickans släktingar var reaktionen kall. Efter den kvällen slutade flera av de unga flickorna i projektet att komma. Amil Sarsour förstod varför och konfronterade deras fäder.

– Jag sa till dem att jag skulle vara lycklig om någon av mina döttrar fått en så fin fästman. Ska man bedöma killen efter etnisk bakgrund eller efter hans tanke?

Amil Sarsours enträgenhet ger resultat. Ett par år senare blir det bröllop. Och alla är där för att fira de ungas kärlek. Mamma, pappa, de manliga släktingar som hållit sina döttrar hemma på kulturkvällarna. Amil Sarsour håller tal och välsignar äktenskapet.

SIU arbetar med hela familjer, betonar Amil Sarsour. Att glömma familjerna ser han som förödande för integrationen.
– Det kommer familjer till Sverige, men vi tar emot individer. Flickor får höra om sina rättigheter och går hem till mamma, pappa och bror som inte vet vilken information hon fått. Det är bäddat för missförstånd och bråk. Jag har sett massor av familjer som tagit sig över Medelhavet tillsammans men som slitits isär efter ett år här.

Man måste prata med hela familjen samtidigt, menar Amil Sarsour. Och vara tydlig från början med att livet i Sverige kommer innebära en stor förändring för många. En förändring som handlar om demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Först därefter kan man jobba med pojkar, flickor, män och kvinnor som individer.

– Första året i Sverige är avgörande. Man kan stigmatisera familjerna eller krossa dem helt. Eller så ger man dem en smidig ingång till samhället.

Mer än jobb

Integration är mer än jobb och utbildning. En av SIUs aktiva bad plötsligt Amil Sarsour att få vara med i fadderprojektet och kopplas ihop med en svensk familj precis som de nyanlända.

– Han sa: ”Jag har varit här i 20 år, utbildat mig till agronom på SLU, men aldrig blivit hembjuden till en svensk familj och aldrig haft en svensk på besök”, berättar Amil Sarsour.

SIUs verksamhet är omfattande. Amil Sarsour visar stolt upp radiostudion där organisationen sänder radio på elva olika språk. Det hålls dator- och fotokurser för nyanlända, internationellt kvinnokafé och särskilda projekt för integration såväl i stadens skolor som för äldre.

Sedan i höstas är också ett arbete med ensamkommande barn igång. När antalet barn ökade insåg man att det inte skulle finnas fadderfamiljer till alla.
Istället ordnar man kulturkvällar med sång och dans från de ungas hemländer.

– Musiken ger ett band tillbaka och är ett sätt att avhjälpa rotlösheten, säger Amil Sarsour.
Inbjudna gäster tjänar som förebilder för ungdomarna, bland dem Uppsalas kommunalråd Mohammad Hassan som själv kom ensam till Sverige som 17-åring. Dessutom blir kvällarna ett forum där man kan möta problem som uppstår. När medierna rapporterade om sexuella övergrepp från ensamkommande på badhus kom personalen på Fyrishovsbadet och pratade med ungdomarna.

– De ska känna att de inte är ensamma, att det finns en vuxenvärld runt omkring, säger Amil Sarsour.
Han säger att hans egen syn på ensamkommande förändrats av de många mötena med ungdomarna.

– Förut tänkte jag ”hur kan man skicka sina barn?”. Nu förstår jag att det inte handlar om att skaffa sig ett bättre liv, det handlar om att ge barnen chans att överleva.
Amil Sarsour är bekymrad över mediebilden av ensamkommande.

– Du kan skriva vad du vill om ensamkommande barn. De kan inte beskriva sig själva och det finns ingen som talar för dem.

Han noterar hur enstaka fall av sexuella övergrepp stämplat hela gruppen som potentiella förövare. Och än mer främmande för Amil Sarsour är synen på problem som olösliga.

– Även om det vore sant, även om det gällde alla, kan man bryta det beteendet. Människor är goda i grunden.