Systemkollaps var ordet som används den där novemberdagen förra året när regeringen gick SD till mötes och stängde Sveriges gränser för merparten av de flyende. Löfven och Romson hänvisade till rapporter från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. MSB tog dock efter presskonferensen avstånd från regeringens systemkollapstolkning. Men då hade regeringen redan bestämt sig, Sverige skulle mer eller mindre stängas och lägga sig på EUs lägsta nivå i mottagande.

Det som populistiska politiker kallade systemkollaps var en byråkratisk kollaps hos några få verksamheter, systemet i stort var inte hotat. Det värsta som hände var att några män fick sova ute en natt. Ett misslyckande, ja. En katastrof för dem? Troligen inte, jämfört med vad de kom ifrån. Och framför allt inte jämfört med vad som drabbat många av dem som vi efter det har stoppat. En systemkollaps för vårt samhälle? Nej, långt ifrån.
Det som framför allt skapade problem var byråkratin. Sveriges Kommuner och Landsting presenterade därför dagarna före regeringens stopp 18 sidor med förslag på åtgärder som skulle förenkla mottagandet genom minskad byråkrati – en lista som regeringen i stort bortsåg ifrån.

Värst påfrestning skapade byråkratin hos Migrationsverket. Fler förslag har efter det lagts, inte minst från Centerpartiet, på hur denna byråkrati ska kunna minska. Regeringen har också sagt att de vill stärka mottagandet så att nuvarande inskränkningar av asylrätten blir tillfälliga. Inget tyder dock på att regeringen menar allvar med det.

En undersökning som Jusek presenterade i onsdags visar till exempel att beslutet om tillfälliga uppehållstillstånd kommer att leda till färre flyktingar men öka arbetsbelastningen för personalen på Migrationsverket. Ja, ni läste rätt, regeringsbeslutet som motiverades med den hårda belastningen på framför allt Migrationsverket kommer att göra det än värre för Migrationsverket.

Men det stannar inte vid tillfälliga uppehållstillstånd. Högljudda socialdemokratiska kommunalråd har länge krävts att Ebo avskaffas, det vill säga den lag som gör det möjligt för flyktingar att skaffa eget boende. S har också ett kongressbeslut på att avskaffa Ebo. Enligt gammal god S-tradition vill de bestämma vad som är bra för folk, vilket boende som är värdigt för andra.

Men eftersom det inte finns plats på flyktingförläggningarna för alla 50 000 som har Ebo i dag är det inte praktiskt genomförbart.  Istället föreslog migrationsminister Morgan Johansson i början av veckan att en social prövning ska göras av det boende som asylsökande själva ordnar. Han vill att Migrationsverket i varje enskilt fall ska värdera om det är ett ”värdigt boende”.  Istället för att underlätta för nyanlända att komma ut i samhället vill alltså Johansson göra det svårare. Och istället för att minska byråkratin för en överbelastad myndighet vill Johansson lägga på dem ytterligare en absurd arbetsuppgift.

På Under ytan i nr 48 av Syre beskrev Harald Enoksson hur invandrares möjlighet att lyckas i samhället ökar om de får bo i områden med en tillräckligt stor grupp från samma kultur, framför allt med samma språk. Hur de språkliga, sociala och kulturella banden stärker dem. Utifrån det blir en begränsning av deras möjlighet att flytta till områden där de kan använda sitt språk och lättare bygga upp ett socialt nätverk en kraftig begränsning av deras möjlighet att bygga ett drägligt liv i Sverige. Om de väljer att bo trångt hellre än på flyktingförläggningar, vilka är vi andra då att säga att förläggningen är bättre för dem?
Det finns över 30 000 lediga boenden på Airbnb, Blocket och couchsurfing. Och innan regeringen började föra ut en brun ”verklighetsbeskrivning” var 1,4 miljoner hushåll beredda att ta emot flyktingar i sitt hem (Ipsos september 2015). Migrationsverkets byråkrati och regler hindrar dock att alla de boendemöjligheterna används.

Ju snabbare flyktingar kommer ifrån förläggningarna, desto bättre förutsättningar skapas både för dem och samhället i stort. Johansson och regeringen borde därför göra det lättare för flyktingar att ordna eget boende istället för att bygga mer byråkrati som låser fast folk på institutioner och i byråkraternas godtycke.