Hej mormor, förlåt för att jag inte uppskattade din stuvade rödbetsblast. Jag var dum som inte lyssnade på ditt prat om ätliga vilda växter, och följde med när du drog till skogs med en hink och kom tillbaka en timme senare med 10 liter hallon. Jag borde frågat dig om beskäring av vinbärsbuskar, guldvatten, hur du fick så mycket morötter och vad man kan gödsla med aska. Jag sörjer väldigt mycket att du dog ifrån oss, och inte minst att det skedde så långt innan jag fick en trädgård. Nu står jag här, historielös och förvirrad.
Jag fattade väl redan innan jag hakade på trenden att jag inte är världens mest händiga, att jag passar rätt bra med ctrl+alt+delete och i skönlitteraturens värld, men det var nog tur att jag inte visste att jag var så här … hopplös. Jag gör smärtsamma insikter, ska du veta mormor, och varje höst tackar jag Gud för att jag slipper leva enkom av det lilla som jag lyckats driva upp ur jorden. Och varje vår försöker jag få det att bli lite mer.
Jag tror att den rådande trädgårdstrenden sprungit ur larm om miljöförstöring och gifter i mat. Arsenik, antibiotika, transfetter och cancerogena och hormonstörande besprutningsmedel kan få vem som helst att tappa aptiten på väg till mataffären. Det biodynamiska och ekologiska utbudet växer – det är bra – men det är fortfarande ofta beroende av fossila bränslen, transporter och sårbar internationell handel. Och den digitala revolutionen har gjort att jag ändå jobbar hemifrån flera dagar i veckan, så tänk om vår mat kunde växa i trädgården medan jag satt här inne och skrev?
Jag önskar att jag kunde få några timmar med dig, mormor – som satte bo under brinnande krig, som visste så mycket om hållbarhet och kretslopp, hur man vinterförvarar och vilken blast som är ätlig. För trots alla böcker, appar, bloggar och sociala medier som finns för oss nyfrälsta odlare nu så är det lite ängsligt ibland. Vi är fler som undrar än som vet, om man säger så.
Men jodå, det finns en tjusning i att lära sig saker själv. Att göra sina egna misstag och leta sig fram till kunskap. Och det är tur ändå att jag har skönlitteraturen. Jag läser Kristina Sandbergs Augustprisbelönta triologi om Maj just nu, och Maj är årsbarn med dig, mormor. Och allt det där som du också var: Huslig, sparsam, pysslig. Hon var hemmafru, det var ju verkligen inte du, men kvinnorna i er generation hade så mycket kunskap som vi i det så kallade moderna samhället har förkastat. Och nu försöker ta tillbaka, när vi insett att all kunskap inte är färskvara. Herregud, det var ju närproducerad supermodern powerfood, den där rödbetsblasten som du serverade.
