Jag kan inte låta bli att fnissa till innan jag öppnar dörren. Det skulle vara kul att envisas med att kalla honom Kalle. Men det skulle han nog inte uppskatta. Tysk som han är förväntar han sig säkert den korrekta artighet som han växte upp med.

Det hugger till i magen av nervositet. Nu kommer jag att avslöjas som en okunnig drulle. Jag tar i hand.

– Herr Marx, säger jag.

Han svarar med ett grymtande.

– Vad har jag här att göra? Är inte jag död?

– Jo, det har folk påstått i omgångar, men det är bara borgerligt önsketänkande, svarar jag.

Han skakar på axlarna, kliver in med skorna på och stormar in i mitt vardagsrum där en kanna te och ett par koppar står och väntar på oss. Han tar emot en kopp, ber om mjölk och tre bitar socker.

– Ni borde ha kommit längre, säger han efter att ha provsmakat teet.

– Vilka?

– Människorna, svarar han. Världen. Ni borde ha kommit längre på väg mot kommunismen.

Jag trodde inte att kapitalismen skulle överleva så här länge. Åtminstone inte vara den dominerande samhällsformen i en tid då ni har så mycket teknik som borde kunna befria människor.

Jag säger att det finns de som tror att modern informationsteknik i längden kan leda till att individen befrias, att nationen, staten och liknande strukturer blir onödiga och att nationen slutar att vara den självklara indelningsgrunden för massorna, och rodnar när jag inser hur högtidlig jag låter.

– Individen! Pjäh, svarar Marx. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av individen. Historien om människan är historien om motsättningar mellan olika grupper som har olika relation till frukten av människornas arbete.

Marx ser uppenbart irriterad ut. Som om han undrar vad för slags tomte jag är egentligen. Han ser sig snabbt om i rummet. Ögonen fastnar på min dator. Jag börjar stammande förklara hur den fungerar.

– Jag vet, säger han. Eftersom jag en produkt av din fantasi vet jag allt du vet. Jag är fortfarande övertygad om att min historiska materialism är riktig. Det finns en nödvändighet i den, världskrigen slog sönder den internationella solidariteten mellan arbetarklassen, och bolsjevismens och maoismens misslyckande gjorde ”realsocialismen” till en omöjlig väg. Eller – det var fel väg.

– Så du har inte mycket till övers för leninismen? frågar jag.

– De hade väl goda intentioner från början, men dels blev den för maktfullkomlig, dels kan man ju inte fängsla alla som säger något kritiskt och ha ihjäl en massa folk. Visst behövs det socialistiska stadiet för att långsamt och tålmodigt montera ner den borgerliga staten, men att bara ersätta den med ett nytt förtryck är ju idiotiskt.

Katten kommer in i rummet, stirrar snabbt på Marx, jamar och går sen med bestämda steg fram till honom. Marx böjer sig ner och kliar katten under hakan.

– Jag gillar katter, säger han. De är visserligen liberaler, till och med det ni kallar nyliberaler, men de är gulliga.

Jag hostar till. Sätter teet i halsen. Att höra Karl Marx säga ordet gullig känns absurt, overkligt.

– Hundar däremot är opålitliga. De är som Pinkertons uthyrda mördare, springer åt det håll som makten pekar åt. Bestar, fortsätter han.

– Det låter som moraliska invändningar, säger jag. Du brukar väl inte syssla med moral? Snarare hävda att moral är en borgerlig angelägenhet.

– Det stämmer till dels. Jag tycker inte att moral har något att göra i vetenskapliga sammanhang. Teologi är till mycket hokus pokus. Lika mycket som nationalekonomin är en borgerlig lekstuga för folk som vill upprepa vad de flesta redan vet.

Jag förbereder mig på att invända, men han brister ut i ett bullrande skratt.

– Däremot har jag ju personligen en moral. Ingen människa är fri från etiska principer. Den som påstår att den inte har någon moral uttrycker i själva verket en väldigt tydlig moral. Men min poäng är att den moderna vänstern pysslar alldeles för mycket med moral och alldeles för lite med politik.

– Jag brukar säga att många i den moderna vänstern skulle bli väldigt förvånade om de vaknade upp i ett socialistiskt samhälle, kommenterar jag.

Karl Marx reser sig plötsligt och viftar ut med armarna så att de sista dropparna te sprids över vardagsrumsbordet. Katten fräser till och springer ut i hallen och gömmer sig bakom min ryggsäck.

– Exakt, vrålar han. De skulle skita på sig.

Ytterligare ett av hans bullrande skratt ekar i rummet. Han sätter sig långsamt ner.

– Självklart finns det en överensstämmelse mellan det du kan kalla borgerliga ideologier och konservativ moral, på samma sätt som det finns ett samband mellan en radikal samhällskritik och en öppnare moralisk syn, men det gäller att komma ihåg att vi på min tid varken var särskilt stöttande i hbtq-frågor, när det gällde feminism eller rasfrågor. Den utvecklingen har mer med modernitet att göra, om att ungdomskulturen i olika omgångar har gjort uppror mot föräldragenerationens ideal, och med vanligt jävla folkvett.

– Det där är dagens vänsters problem, säger jag. Att de är så upptagna av identitets- och symbolfrågor att de har en tendens att glömma.

– Ja, svarar Marx. Och det kan mycket väl bli vänsterns död. Ju mer de beter sig som vänsterliberaler eller socialdemokratins radikala lillasyskon, desto mindre roll kommer de att spela politiskt.

– Den frihetliga vänstern då? undrar jag försiktigt.

Marx fnyser medan han reser sig upp igen.

– Det där är ju rena gojan, som en liten grupp överklassyngel kan roa sig med att prata om långa nätter på krogen. Anarkisterna på min tid sprang mest omkring och spridde splittring bland socialisterna och slängde bomber omkring sig.

Jag inser att det inte är någon idé att säga emot honom. Han är redan i hallen och letar efter sin hatt.

– Och de var ju inte ens särskilt bra revolutionärer, ropar han till mig. Missade med pistolerna och byggde bomber som inte small.

Han blir stående några sekunder framför spegeln medan han rättar till hatten.

– Tack för teet, nu ska jag tillbaka till idéhistoriens bokhyllor. Det är ju där jag finns nuförtiden. Extremt få av dagens människor som kallar sig socialister eller marxister har ens öppnat någon av mina böcker.