Enligt en OECD-rapport från 2013 uppskattade man de sammanlagda kostnaderna i samhället för psykisk ohälsa till 70 miljarder kronor årligen i förlorade arbetsinsatser och utgifter för vård och omsorg. Det är dags att riksdag och regering börjar förstå vinsterna med en ökad generell psykisk hälsa bland befolkningen.
Arbetsmiljöverkets rapport som det redogjordes för i DN Debatt 9/3 talar visserligen om organisationsproblem men övergripande strukturproblem måste börja tas på allvar.
Vi behöver snarast en ny reform för kraftigt sänkt arbetstid. Normalarbetstiden ska sänkas till 30 timmar i veckan i ett första steg.
Inte sedan 1970-talet har vi haft en reform inom arbetstidsområdet. Stora grupper av arbetslösa står i dag mot en offentlig sektor som på många håll går på knäna av underbemanning.
Då produktiviteten ökat kraftigt under dessa år har man från fackligt håll inte prioriterat frågan att sänka arbetstiden ytterligare, utan 8-timmarsdagen som infördes 1919 gäller fortfarande. 40-timmarsveckan infördes för femtio år sedan. Den behöver radikalt anpassas för en modern tid.
En tänkbar anledning till de höga sjukskrivningstal för psykisk ohälsa som vi nu kan se i samhället skulle kunna vara att heltidsarbetande människor jobbar alldeles för mycket och att individer som står utanför arbetsmarknaden lätt hamnar i långvarigt utanförskap och inte klarar sin försörjning. Osäkerheten skapar stress och otrygghet.
Det absurda visar sig ännu tydligare när vi plockar fram siffror från en undersökning som TCO gjorde förra året som visar att Sveriges anställda under 2014 arbetade 4,7 miljoner timmar övertid varje vecka. Övertiden motsvarar minst 117 000 heltidsjobb. Dessa siffror talar om för oss att det ställs höga krav på individen att hävda sig i konkurrensen med andra på våra arbetsplatser i dag.
Högerns recept för att motverka den stigande arbetslösheten är i korthet att införa en låglönesektor och från vänster håller man från fackligt håll hårt i ”rätten till heltid”. Inget av dessa två alternativ är långsiktigt hållbara och anpassade för en modern tid. Borde vi inte dela på arbetet mer, få något lägre lön och konsumera och låna mindre?
Försäkringssystemen vi har omfattas av en byråkrati som är utformad efter hur samhällena såg ut på 1970- och 1980-talen. Om man i dag befinner sig utanför arbetsmarknaden blir man i stort sett omyndigförklarad och hamnar inom olika åtgärdsprogram. Systemet skapar omätbara mänskliga kostnader. Därför är det dags att politiker börjar förstå vikten av förbättrad psykisk hälsa i samhället och vilka mänskliga resurser som skulle vinnas om vi satsade på sänkt arbetstid som en väg till detta.
Den svenska politiken behöver kunna fatta långsiktiga beslut i arbetsmarknadsfrågor där vinsterna med reformerna kanske dröjer längre än en mandatperiod. Det kräver breda överenskommelser över blockgränserna så att reformerna ligger kvar även om nya regeringar skulle tillträda. Vi måste dela på jobben och bryta systemet av kortsiktighet och omedelbar vinst till förmån för långsiktighet och psykiskt välmående.
