Det har varit ett omvälvande år – för första gången sedan valet har vi haft ett år där regeringens sakpolitiska agenda kommit i förgrunden. Istället för en ständig debatt om vem som ska regera och med vem har vi haft en debatt om regeringens politik. Egentligen kunde det ha varit ett alldeles fantastiskt år för en regering som velat visa upp en progressiv grön feministisk politik. En regering som hade velat visa vägen, som ett lugnt och stadigt ljus i en värld där protektionismen breder ut sig. Där murar reser sig och de globala katastroferna kommer allt närmare. Men det är inte riktigt den regeringen vi har sett, tvärtom.

Vi börjar med skolan, där större delen av politiken har handlat om att lärare behöver få högre anseende och att duktiga lärare behöver premieras mer, så när regeringens första större reform på området kom var det ingen överraskning att den handlade om höjda lärarlöner. Men att den skulle vara utformad så att nästan alla lärarlag i landet skulle känna obehag inför lärarlönelyftet måste ändå ha kommit som en överraskning för de flesta. Vi kommer minnas reformen, inte som ett lönelyft, inte för att den ytterligare spär på konsumtionen, utan för alla dem som tappat lusten att arbeta vidare. Regeringen lyckades på ett effektivt vis kombinera liberal syn på lönespridning med socialistiskt statlig klåfingrighet. Långt fjärran både decentraliserat självbestämmande och solidarisk sammanhållning.

Än allvarligare än situationen i skolan är att jorden blir allt varmare. 2016 kommer att gå till historien som det varmaste sen mätningarna började och de flesta tycks eniga om att det blir omöjligt att hålla 1,5-gradersmålet. Tyvärr ser det inte bättre ut i Sverige, tvärtom ökar de svenska utsläppen och vårt ekologiska fotavtryck är större än någonsin. Regeringens svar, att visa upp en graf som säger att man aldrig tidigare lagt så stora summor som nu på klimatinsatser, lugnar nog få människor. Den blocköverskridande överenskommelsen om att Sverige ska vara nettoneutralt 2045 hjälper föga när när vi knappt kan föreställa oss vad som händer efter nästa val. Tvärtom hade vi behövt en regering som insåg att tills sambandet mellan koldioxid och tillväxt är brutet är det nödvändigt med en tillväxthämmande politik. Och ironin i att man planerar att hålla ner våra samlade nettoutsläpp till ungefär en miljard ton koldioxid, samtidigt som man väljer att sälja brunkol, motsvarande ungefär lika mycket är svårt att värja sig mot.

I vår del av världen har det försvarspolitiska läget blivit alltmer spänt och upptrappningen pågår på många håll. Med Ryssland som markerar sin närvaro i Östersjön och stora konflikthärdar i Europas närområde har regeringen också valt väg. Man valde tydligt och bestämt att trappa upp, det syns i att man prioriterar militärer framför vindkraftsparken i Hanöbukten, det syns i att man placerar ut permanent trupp på Gotland, i kraftigt höjda försvarsanslag och i allra högsta grad i att man valde att ratificera värdlandsavtalet, som än tydligare binder oss till Nato. Ett Nato som snart kommer att ledas av Trump och Erdogan. Långt från en pacifistisk och feministisk fredspolitik.

2016 var också året då regeringens migrationspolitik fick fullt genomslag. Trots att 65 miljoner människor befinner sig på flykt, trots att tusentals dog på Medelhavet i fjol och trots att vi utgjorde en av de sista få flämtande ljuspunkterna i Europa valde regeringen att stänga gränsen. Regeringen agerade genom att införa gränskontroller, slopad anhöriginvandring för de allra flesta, osäkra åldersbestämningar av barn och temporära istället för permanenta uppehållstillstånd, samtidigt som man medverkat till storskaliga avtal med Turkiet för att skydda EUs gränser. Resultatet av de stängda gränserna? Afghanska ungdomar blir avvisade till ett Afghanistan som inte ens Migrationsverket tycker är säkert. Inom EU drivs det på för införa en tvingande ”harmoniserad” restriktiv migrationspolitik inom hela unionen och nu står vi med över 5 000 döda på Medelhavet i år.

I punkt efter punkt har regeringen fått möjlighet att visa vad den faktiskt går för. De har inte tvingats till dessa beslut av ondsint opposition eller svårt parlamentariskt läge. De har lagt sin egen budget, de har fått igenom sin egen migrationspolitik, de driver sin egen klimatpolitik och någonstans måste vi fråga oss om det verkligen är detta vi vill ha.