Nu har strängt taget alla moderater bett om ursäkt för Fredrik Reinfeldts öppna migrationspolitik, inklusive att Anders Borg gått ut och märkligt nog verkar vara emot arbetskraftsinvandring också. Inom Socialdemokraterna sköter man det mer diskret och låtsas i stället som om man alltid tyckt det man tycker nu, trots att partiet svängde 180 grader mellan Stefan Löfvens tal förra hösten om att hans Europa inte byggde några murar till att några veckor senare börja bygga på de där murarna.

Uppslutningen kring det som kommit att kallas ”ett andrum” i flyktingpolitiken är stor, från höger till vänster, endast Vänsterpartiet och Centerpartiet är emot. Men om det nu ska kallas ett andrum, och motiveras med att situationen där förra hösten blev praktiskt ohållbar med många tusen asylsökande i veckan, vad kommer efter pausen? Jag är för så öppna gränser som möjligt själv, men kan ändå respektera just detta praktiska. Myndigheterna gick på knäna, det blev fysiskt omöjligt att hitta sovplatser åt nyanlända, familjer väntade på gatan.

Men vad kommer sedan? Andrummet har nu varit i ett år – vilka förslag har vi sett för att möjlig- göra att pausreglerna tas bort? Vi behöver både stärka myndigheter så att de kan hantera stora kortsiktiga chocker, och långsiktigt förbättra möjligheterna för integration. Det senare har vi ju inte varit helhjärtat bra på i Sverige, med både stor arbetslöshet för invandrare och svårigheter att hitta bostad. Även inom till exempel skolan syns stora skillnader i resultat mellan elever med invandrarbakgrund och de med helsvensk bakgrund, något som riskerar att fortplanta segregation över generationerna.

Inga av de här frågorna handlar enbart om invandring. Också ungdomar har svårt att komma in på arbetsmarknaden och bostadskrisen drabbar alla som vill flytta till orter där det faktiskt finns jobb. Bostadsmarknaden måste avregleras samtidigt som det offentliga tar större ansvar för att förstärka byggandet av främst billiga bostäder. Det här är ingenting som kan vänta. Inte heller kan vi vänta med att skapa utrymme för fler relativt sett lågproduktiva jobb. Exakt hur måste diskuteras, några idéer är ett generellt tjänsteköpsavdrag, statlig minimilön, fler lärlingsmodeller för nya på arbetsmarknaden, sänkt skatt på låga löner.

Jag ser dock mycket lite sådana förslag från dem som drev flyktingstoppet (Centern som var emot stoppet kommer däremot med nya liknande förslag hela tiden). Tvärtom verkar politikerna nöjda med att slippa fatta jobbiga beslut och driver möjligen på för än hårdare invandringsregler. Det gäller både till vänster och höger. Inom socialdemokratin kan det förstås vara så att man helt enkelt värderar välfärdsstaten och den svenska modellen i exakt dagens version högre än eventuell öppenhet, men är det så inom borgerligheten? Man frestas att tro att flyktingstoppet var huvudsaken, inte ett medel för att hinna göra viktiga reformer.