Tidigare i höst grävde klimatprofilen och artisten Staffan Lindberg ner 320 kilo kol i marken för att kompensera för sin flygresa med familjen till Mallorca. Resan genererade 1 200 kilo koldioxid utsläppt på hög höjd. Omräknat i kol blir det 320 kilo. Genom att gräva ner särskilt berett så kallat biokol i marken kan man återföra kol till marken som tagits upp i form av olja och kol. Kolet berikar marken, ger bättre skördar vid odling och förmultnar inte, vilket betyder att det är bundet i flera tusen år.

– Ytan på kolet, porstrukturen, gör att den blir ett bra jordförbättringsmedel. Bäst fungerar det på ställen med sämre jordmån, som tropiska länder. Det fungerar även i Sverige, men ännu bättre där nere, säger Staffan Lindberg.

När vi träffas har han med sig en liten spis tillverkad av två konservburkar med hål i kanterna. Det är en hemmagjord Anilaspis. I en Anilaspis, som är en indisk uppfinning, eldar man med biomassa som trä eller halm, men eftersom minimalt med syre tillförs brinner egentligen bara bränslets egna rökgaser. Det har en rad fördelar. Dels får man värme att koka med. Dels får man i fattiga länder bort giftiga förbränningsgaser från matlagandet, vilket räddar liv. Och sist men inte minst producerar spisen biokol som kan användas till jordförbättringsmedel och binder kol under lång tid. I större skala kan metoden återföra stora kvantiteter kol från atmosfären tillbaka ner i jordskorpan igen.

– Jag ville göra något rent fysiskt för att återföra kolatomerna till marken, men sedan räcker det ju inte. Det där var mest ett sätt att visa pedagogiskt vad som krävs. Vi behöver inte bara gå ner på noll utan överkompensera för att minska andelen koldioxid i atmosfären. Som det är nu är det redan för mycket. Vi måste ju inte bara kompensera för våra egna utsläpp utan även för våra föräldrars och deras föräldrars utsläpp.

För att kompensera genom att gräva ner kol skulle genomsnittssvensken behöva gräva ner tre säckar på 2,5 kilo styck i marken per dag. Det är en omöjlighet som privatperson, åtminstone om det ska göras på rätt sätt och verkligen ge effekt. Istället finns det företag som producerar och återför kolet till marken åt dig. Det är i första hand andra företag som anlitar dem, men även fler och fler privatpersoner.

– Jag tror att jag var den första privatkunden med sådan teknik i världen, säger Staffan Lindberg.

Efter Kyotoprotokollet

Klimatkompensation i stor skala uppstod efter undertecknandet av Kyotoprotokollet 1997. Kyotoprotokollet innebar från början bland annat att alla EU-länder skulle minska sina utsläpp av växthusgaser med åtta procent och att Japan skulle minska utsläppen med sex procent från 1990 års nivå till 2012.

Avtalet gör ingen skillnad på var utsläppen minskar, vilket gör att länder som inte lyckas minska sina egna utsläpp kan köpa utsläppsrätter från länder som lyckats minska utsläppen mer. Länderna kan också kompensera för sina utsläpp genom att minska utsläppen i andra länder. Och det var så efterfrågan på klimatkompensationstjänster uppstod. Oftast är det i utvecklingsländer projekten som leder till minskade utsläpp sker. Det kan vara genom till exempel satsningar på förnybara energikällor.

Projekten som uppstod efter Kyotoprotokollets undertecknande kallas CDM-projekt och de som ingår där är verifierade och godkända av FN. CDM-projekten anses säkrast när det gäller att verkligen göra så mycket klimatnytta som de utger sig för att göra. Systemet användes flitigt under några år i början av 2000-talet, men på senare år har intresset svalnat.

– CDM-handeln tappade fart efter Köpenhamnsmötet 2009. Det är ännu oklart vilken roll marknadslösningar kommer att spela i Parisavtalet. Alla länder ska nu ta egna initiativ för att minska sina utsläpp, vilket kan minska utsläppshandelns betydelse, berättar Eva Lövbrand som är forskare vid Centrum för klimatpolitisk forskning på Linköpings universitet.

Komplex marknad

Vid sidan av CDM-systemet har en rad frivilliga projekt växt fram till en stor och komplex marknad. De är inte reglerade av FN utan verifieras genom olika privata standarder som Gold standard, Plan Vivo och VCS, som har olika grad av säkerhet. Ett vanligt sätt för företag att klimatkompensera är genom trädplantering. När företaget Max kompenserar sina hamburgare och när Arla kompenserar för sina utvalda klimatkompenserade produkter är det genom trädplantering i utvecklingsländer.

Just trädplantering som klimatkompensation har mötts av skepsis från många forskare som menar att det aldrig går att säkerställa att koldioxiden som binds förblir bunden någon längre tid. Växthusgaser som fångas upp när träden växer är nämligen bara bundna så länge trädet står kvar. När ett träd dör och förmultnar skickas koldioxiden tillbaka ut i atmosfären. Samma sak om trädet avverkas och eldas upp.

– Under 1990-talet pratades det mycket om trädplantering och bevarande av skog som en del av CDM, men med tiden avtog intresset bland investerare och köpare. Den osäkra klimatnyttan bidrog till denna utveckling. När träd dör och förmultnar släpps ju koldioxiden lös igen. Och det går aldrig att helt säkerställa hur länge ett trädplantage kommer att stå, säger Eva Lövbrand.

Även om ett projekt har som mål att träden ska stå en viss tid så kan det politiska landskapet i många länder ändras snabbt, vilket ger ett stort mått av osäkerhet.

– Däremot har trädplantering blivit väldigt populärt bland företag som vill klimatkompensera sin verksamhet, för projekten ger ofta många sociala nyttor. Det kan vara fruktträd som också ger mat till lokalbefolkningen, det kan ge skugga till odlingar och så vidare. Sedan är ju trädplanteringar mer visuella än många andra klimatprojekt, det blir fina bilder av lokalbefolkning som har fått det bättre och skog som växer. Rent klimatmässigt finns det ingen garanterad nytta, men det är ändå positivt.

Industriell nivå

Andra sätt att klimatkompensera brottas med andra problem. Att bygga ut förnybara energikällor låter bra på pappret, men det gäller bara om de ersätter andra energikällor.

– Risken om man till exempel bygger ett vindkraftverk i Indien är att den nya elen som produceras bara läggs ovanpå den redan befintliga förbrukningen och då blir det ju ingen miljövinst utan tvärtom ett minus eftersom det gått åt mycket energi att bygga vindkraftverket, säger Staffan Lindberg.

En sak många har reagerat på när det gäller klimatkompensation är hur billigt det är. Kan man verkligen kompensera för en resa till Thailand genom att lägga på 500 kronor på biljetten? Enligt Staffan Lindberg är det fullt möjligt om man väljer ett bra sätt att kompensera på.

– Om man har gjort sin läxa och kommit ner till runt tre ton koldioxidförbrukning om året, vilket är en låg förbrukning, så kostar det 2 000 till 3 000 kronor på ett år att kompensera för det. Det är ju pengar som de flesta i Sverige har över på ett år så om vi bara ville skulle vi kunna kompensera för alla våra utsläpp. Dock vet vi inte vad som händer om man skalar upp klimatkompensationsåtgärderna på industriell nivå. Det är mycket möjligt att man stöter på problem.

Minskade utsläpp viktigast

Att kompensera all världens utsläpp på nuvarande nivåer vore antagligen omöjligt. Ska man fortsätta lyckas producera mat till hela jordens befolkning räcker inte marken till för att plantera tillräckligt med träd och producera tillräckligt med grödor att binda kol med.

– Om man ska klimatkompensera för alla utsläpp måste man odla biobränslen på en yta stor som ett eller två Indien och det går ju inte. Ska vi klara klimatet är det viktigare att minska utsläppen radikalt än att klimatkompensera. Men enligt mig är det bra att göra både och, säger Staffan Lindberg.
Enligt honom är det för mycket politik inblandat i FNs klimatpanel. De är rädda för att stöta sig med de stora ekonomiska aktörerna som inte vill lyssna på något som inbegriper kraftigt minskad konsumtion.

– Även många miljöorganisationer är för naiva. De har inställningen att klimatfrågan kan lösas utan att det märks i vår vardag. Ska vi lösa den på riktigt kommer det att märkas, men om vi inte löser den kommer det att märkas ännu mer.