Ibland vill man undvika att ge för mycket information. Man kanske vill berätta att något har hänt, men utan att blanda in vem som ligger bakom – det kan vara oväsentligt, självklart, oklart, komplicerat eller kontroversiellt. En vanlig metod är då att vända på sojabiffen och använda passiv form: ett s på verbet och vips klarar det sig självt. Brödet bakas, missbruk beivras, någon utsätts för våld och bagaren, rättsskiparen och gärningspersonen kan förbli anonyma.

I missbruk beivras har inte bara den som beivrar försvunnit, utan även den som riskerar åtal. På så vis undgår man dels att behöva sammanfatta hela rättsapparaten på en liten skylt, dels att antyda för oförvitliga passagerare att de kan tänkas dra i nödbromsen på skoj – mycket praktiskt. Sedan kan ordet beivras missförstås (observera passivformen, skribenten undviker att tala om vem som inte förstår), men det kan du läsa om i En syl i vädret i Syre nr 106.

Många skrivråd och skrivinstruktioner avråder från passivformer. De kan göra texten svårare att förstå, eftersom läsaren själv måste kunna göra sig en bild av vem eller vad som finns bakom verbet. Samtidigt behövs de ibland för att texten inte ska bli spretig eller otymplig.

Men som läsare borde man tänka till när man möter en mening i passiv form. Vad är det som inte står och varför valde skribenten bort det? Mitt favoritexempel är en rubrik till en nyhetsartikel om en tragisk händelse för några år sedan.

En man som vi kan kalla Olle hade blivit utslängd (det är också en passivform) från en pub och i frustration började han sparka på en bil. Polisen kom dit och försökte få honom att sluta, men han ville inte. Då tog de till våld och det hela slutade med att Olle dog på sjukhuset. Läkaren sa att dödsorsaken delvis hade varit ”en följd av omhändertagandet”, delvis av att Olle låg på ett olämpligt sätt i ambulansen. Och tidningsrubriken sammanfattade saken som att han ”misshandlades till döds i samband med ett polisingripande”.

Om vi ska göra om meningen till aktiv form behöver vi ett subjekt som samtidigt är agenten, den som agerar. Inte Olle misshandlas utan X misshandlar Olle. Ingen annan misstänkt finns, så rimligen är X polisen om det hände i samband med ett polisingripande. Polisen misshandlade Olle till döds säger samma sak, bara mer direkt.

Varför skribenten ville göra budskapet indirekt vet jag inte, men det är en intressant fråga. Samtidigt var det ju viktigt nog för att vara rubrik över artikeln. Kanske ville hen bara inte bli misstänkt för att klanka på polisen?

För den som inte vill ge subjektet alltför direkt ansvar för vad som händer i texten finns fler alternativ än att skriva i passiv form. Man kan till exempel uttrycka sig lite indirekt, som läkaren ovan. Eller så kan man göra verbet till substantiv och säga att misshandel sker. Alla sätt är bra utom de dåliga. Men när agenten undanröjs eller tonas ner, både i egna texter och andras, stanna upp och tänk lite.