DEBATT En tredjedel av min yrkesverksamma ålder har snart passerat, jag har nu inte bara ett ofördelaktigt cv utan jag börjar bli gammal! Jag är född med en synskada och en cp-skada, och redan under gymnasiepraktiken blev jag varse att arbetsmarknaden var extra tuff för en sån som mig. Jag har alltid gjort mitt bästa på alla ställen där jag varit och de har sagt att visst är jag duktig.
Men det underliggande tvivlet har alltid funnits där och jag har fått gå för tidigt. Exempelvis i kök, där var de rädda att det skulle hända något allvarligt och gjorde stor sak av ett sprucket glas, för nästan gång kanske jag skulle skära mig eller någon springa in i mig med en varm gryta. Hos en normalhindrad anställd är det bara ”sånt som händer”, har man en funktionsnedsättning blir de rädda för att det ska hända värre saker. Det skapar stor stress och prestationsångest hos den som kämpar. Också känslor av skuld och skam. Många ”funkisar” vågar därför inte kasta sig ut på arbetsmarknadens stormiga hav, eller ger upp för tidigt.
Själv håller jag på att drunkna i praktikfloden och känner mig trasig efter två år i fas 3. Jag jobbar som om jag vore anställd och mina dagar upptas av arbete samt ganska långa resor till och från platsen. Men jag måste varje månad visa att jag söker jobb eftersom jag på papperet är arbetslös. Men jag ger inte upp drömmen om att kunna försörja mig själv, att få en skälig lön för det jobb jag utför, och att arbetsgivaren ska vara den som betalar den för att hen tycker att jag är värd den!
Funktionsnedsättningar ska inte vara anledningen till att en person inte jobbar, såvida själva diagnosen inte verkligen gör personen för sjuk för att kunna göra det! Att regeringen börjar nedmonteringen av fas 3 är bra, men vi alla vet att det kommer något annat istället. Ty vissa människor har på sin lott att jobba gratis. Den som inte är attraktiv på arbetsmarknaden får nöja sig med vad hen får! En bra sak med fas 3 för mig är att jag bestämde mig för att utbilda mig till journalist som är mitt drömyrke. Jag hittade nämligen en plats där jag fick kombinera mina intressen: journalistik och djur. Jag har också möjlighet att arbeta hemifrån. Men alla har inte lika mycket tur med platser som jag, och framför allt ska denna ”arbetsform” inte vara en lösning på arbetslöshetsproblemet. Att regeringen dessutom vill höja skatten ytterligare för fåmansföretag gör mig bestört, eftersom det är dessa som då får alla gratisarbetare. Visionen om sysselsättning för alla får inte ske på bekostnad av människors hälsa. Det gör det nu, mer än någonsin!
