I förra veckan kom beskedet att regeringen vill införa flygskatt, liksom Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Österrike, Norge med flera redan gjort. Det är glädjande och mer än hög tid. Det är absurt att det miljömässigt värsta transportslaget är det som är helt befriat från miljöavgifter och skatter. Att åtminstone komma lite närmare likvärdig beskattning mellan trafikslagen borde alla tycka är rimligt. Men reflexmässigt sätter sig Alliansen, SD och en rad företrädare för landsbygden i allmänhet och norra Sverige i synnerhet emot.

Det finns en del att invända mot utformningen av förslaget på flygskatt. Det tar inte alls hänsyn till de faktiska utsläppen – inom de avgifts-trappsteg som ska införas spelar det ingen roll hur långt du flyger eller hur mycket planet släpper ut. Till skillnad från bilismen, där skatten ligger på bränslet, finns det alltså ingen vinst i att välja bränslesnålt, blanda med förnybart bränsle eller ha planet välfyllt.

Än värre är att skatten föreslås vara så låg, långt ifrån att kunna ge en rejäl påverkan på flyget. Men trots att det bara handlar om 80 kronor för en flygning tur och retur inom Europa protesterar alltså Alliansen, SD och socialdemokratiska kommunalråd i norr.

Regeringen hoppas dock få igenom skatten, trots att det finns en majoritet i riksdagen emot, genom att ta med den i budgeten. Och budgeten bestämmer som bekant inte majoriteten i riksdagen över, utan alla (utom SD) låter den största minoriteten få igenom sin budget. Då spelar det ingen roll om majoriteten är emot flygskatten eller annat som ryms i budgeten.

Det var när SD bröt den praxisen och i demokratisk ordning röstade på Alliansens budget som det blev ett jäkla liv med hot om nyval med mera för två år sedan. Det vill ingen, utom möjligen SD, vara med om igen. Så nu lägger alla i oppositionen utom SD ner sina röster i den avgörande budgetomröstningen. Minoriteten får bestämma och flygskatten kan därför troligen införas mot riksdagsmajoritetens vilja.

Förutom att en kan ha betänkligheter runt en sådan odemokratisk praxis blir frågan: hur länge blir en flygskatt som är beslutad så kvar? Hur ska vi få tillräckligt stort långsiktigt stöd, inte bara för denna låga flygskatt, utan även så omfattande gröna skatter som behövs för att få till en verklig omställning? Även om många inser att vi måste göra något för att rädda miljön finns också en sund skepsis mot att staten tar ännu större del av pengarna. En skepsis som gör att det blir ett ramaskri så fort några öres höjning av bensinskatten kommer på tal.

Vi är redan ett av de länder i världen som har högst skatter. Skatter som delvis går till saker som vi mer än väl kunde vara utan. Allra mest galet blir det när statens pengar trycks in i miljöfientliga projekt. Naturvårdsverket räknade härom året ut att bidragen till miljöfientliga verksamheter ligger på 50 miljarder per år och då är inte projekt som ”Förbifart Stockholm” och nya snabbtågsbanor medräknade. Med ena handen tar staten alltså in miljöavgifter och -skatter, med andra handen använder den pengarna för att subventionera miljöfientlig verksamhet.

Det mest tydliga och effektiva sättet att få folkligt stöd för gröna skatter är därför att inte göra dem till en födkrok för staten utan att dela ut intäkterna direkt till alla invånare. Lika mycket till var och en. På det sättet kan vi höja miljöskatterna rejält utan att statens ekonomi växer på invånarnas bekostnad. Det blir också en omfördelningspolitik eftersom de med minst pengar förbrukar minst resurser och släpper ut minst. Varje extra tusenlapp har dessutom störst betydelse för dem som har minst.

2009 lade de amerikanska senatorerna Maria Cantwell (demokrat) och Susan Collins (republikan) fram ett gemensamt förslag för att minska koldioxidutsläppen och samtidigt bidra till ökad social och ekonomisk rättvisa. Förslaget, Clear, innebar att utsläppsrätter skulle auktioneras ut till producenter och importörer av fossilbränsle. 75 procent av intäkterna skulle sedan delas lika till alla invånare, som därmed alltså skulle kompenseras för de ökade priserna. Enligt de beräkningar som gjordes när förslaget lades fram skulle endast de 20 procent vars livsstil ledde till mest koldioxidutsläpp förlora ekonomiskt. 80 procent skulle tjäna på förslaget eller gå jämnt upp om det genomfördes.

Clear fick aldrig tillräckligt med stöd för att genomföras nationellt, men sedan dess har det diskuterats i flera delstater och i november röstade 41 procent av väljarna för ett liknande förslag i  Washington state. I British Columbia i grannlandet Kanada finns en sådan reform sedan 2008. I Alaska delas sedan 1982 en viss procent av intäkterna från oljan och andra naturresurerser ut direkt till alla invånare. I Sverige driver Klimatsvaret att en stadigt stigande koldioxidavgift ska tas ut och hela intäkten delas ut i lika stora delar till varje vuxen medborgare. Och i riksdagen har Annika Lillemets och Valter Mutt, två av Miljöpartiets fyra gröna ledamöter, motionerat om utsläppstak för koldioxid med medborgarutdelning. En sådan lösning vore även det bästa sättet att utforma och få brett stöd för en flygskatt.

Vi behöver många fler och högre gröna skatter. Men vi behöver inte en större stat på bekostnad av invånarna. Däremot behövs en stärkt grundtrygghet, och direktutdelning av en koldioxidskatt till alla invånare skulle vara en bra början på det.