Hjälp! Vart är samhället på väg? Inte nog med att folksjälen och statskassan plågas av en utbredd psykisk ohälsa, nu har också den sexuella hälsan börjat svikta hos svenskarna. Nya larmrapporter visar ett allvarligt underskridande av rekommenderat antal ligg i veckan, och när inte ens de fattigas enda nöje längre tycks vara ett nöje, då är det hög tid att ingripa mot den försummade sexplikten. I somras fick därför Folkhälsoinstitutet i uppdrag av regeringen att kartlägga knullkvotens fallande tendens.

Häromveckan tog också Rapport upp fenomenet och lät en Julian Assange-liknande sexrådgivare ange den ökade jämställdheten som en tänkbar orsak. Eftersom samlag numera ska bygga på samtycke måste ju lusten vara ömsesidig och då kommer man inte till skott lika ofta, menade han. I så fall är det väl bara att gratulera till att kvinnor slutat ha sex mot sin vilja. Själv ser jag andra samband bland de nya forskningsrön som presenterades i nyhetsinslaget. Skälet till den sexuella torkan var enligt de tillfrågade själva oftast teknikrelaterad stress, närmare bestämt de smarta mobilernas ständiga närvaro och därmed det oupphörliga kravet på konstant tillgänglighet. Men – och här kommer det verkligt intressanta – onanin har samtidigt ökat. Ser ni vad jag ser?

Man tar saken i egna händer. Med en hand på den pockande mobilen och en på det bultande skrevet kommer den hårdtränade simultankapaciteten till sin fulla rätt.

Nu skulle man kunna tro att denna effektiva praktik gör människor till autonoma ensamvargar. Men tvärtom tycks den sammanfalla med en tilltagande oförmåga att vara ensam, vilket både dejtingindustrins och privatterapins kassaflöden kan vittna om. Det som istället skett är att den fysiska samvaron ändrat karaktär. Vad den går ut på är inte den gemensamma närvaron utan den gemensamma frånvaron.

I dag är vi så vana vid att en kompis kan ägna större delen av fikastunden eller ölhänget till att kommunicera med personer som inte är där, att det skulle vara direkt oartigt att gnälla över denna oartighet. Det är så vi ”umgås” numera, och ingen vill ju stå i vägen för utvecklingen.

Men utvecklas människan bara för att tekniken utvecklas? Pröva att iaktta riktigt små barn i grupp. De leker gärna, men inte med varandra. De leker bredvid varandra. För dem är det en fas i deras normala utveckling. De har ännu inte förvärvat de sociala egenskaper som behövs för att exempelvis följa spelregler. De kan helt enkelt inte samarbeta. Men blir de lämnade ensamma får de panik, för utan gruppens rumsliga närvaro känner de sig otrygga. Barn som uppnått social mognad upplever sig däremot otrygga när folk omkring dem är fysiskt närvarande men mentalt frånvarande.

Nu ser det ut som om vi löst det problemet genom att återgå till en tidigare mognadsnivå. Och då finns det väl heller ingen anledning att ha sex med varandra. Man kan ju ha sex med sig själv, så länge det finns människor i närheten som gör likadant.

Då missar vi i och för sig det sociala samspelet, det som gör oss mänskliga.

Men det är vi ju å andra sidan inte ensamma om.