DEBATT Individuell lönesättning är ett klart tecken på hur marknads-individualismen medvetet ökar klyftorna i vårt samhälle. Idén är god – som enskild yrkesman är det trevligt att kunna få en ökad lön när man lagt in en god insats. Men mycket sällan är det vad som faktiskt händer. I verkligheten är det helt andra faktorer som väger in, exempelvis din personliga relation till din chef. Det är för övrigt olagligt att sätta lön så, men det är inte många som bryr sig om det nuförtiden. Det sköts ju under bordet och på after-worken. Det är ju utanför jobbet … Eller?
Istället har individuell lönesättning lett till att medianlöneökningen minskat (källa: SCB) sedan den infördes på 90-talet. Ganska kraftigt därtill. Då skulle man kunna säga att den sänkningen beror på andra faktorer som exempelvis alla krascher, men eftersom chefslönerna, klassklyftorna och aktieavkastningen kraftigt ökat sedan dess finner jag det svårt att tro på.
Som vass förhandlare, som jag själv ser mig som, kan det vara lätt att få till en extra hög lön med individuell lönesättning. Men för de flesta andra på arbetsplatsen är det en rejäl nackdel. Och indirekt för mig själv också. Kollektiv lönesättning gör att arbetarna förhandlar som grupp, det är nödvändigt för att få till reell löneökning över en längre tid, och för hela branschen – inte bara för dig, just nu. Jag tycker vi ska ha ett lönesystem som gynnar alla, inte bara dem som är bra på att förhandla och samtidigt behärskar det lokala språket.
Riktig samhällsförändring kommer från organisation och samarbete. Vi fick inte åtta timmars arbetsdag, mänskliga löner och semesterveckor för att våra individuella prestationer var så bra att vi belönades av vår godtycklige chef. Vi tog den rätten, med strejker, blockader och samarbete. Genom att vägra arbeta under individuella villkor, enbart som kollektiv. Splittringen av facket är kapitalets största seger över vänstern någonsin.
Arbetsköparen kommer aldrig att ge löneökning om den inte tvingas till det. Det går emot profitskapandets grundregler, att minska utgifter och öka intäkter.
Visst kanske individuell lönesättning fungerar för en liten techstartup med ett par dussin universitetsutbildade experter, där alla mer eller mindre känner varandra även utanför jobbet. Men majoriteten i landet arbetar i stora företag i industrin, eller inom offentlig förvaltning. Där är den individuella lönesättningen någonting som din näst närmaste chef genomför efter att budgeten är gjord. Den verkliga förhandlingen ser du själv aldrig av, om facket ens är inblandad i den sker det långt över ditt huvud.
De som tar en okänt stor smäll av det här är vi i den akademiska medelklassen. Vi har nämligen aldrig sett annat än individuell löneförhandling, vilket också innebär att vi bara sett individuell förhandling. Obetald övertid, ingen rätt till OB och förväntat lunchmöte har blivit standard för oss. Och det är i vår yrkesgrupp som utbrändheten, stressen och oron ökar allra mest sedan införandet av individuell förhandling. Innan det gick den neråt, rätt sjukt va? (Källa: SCB). Och ändå – hos oss hör man de högsta rösterna för individuell lönesättning, när vi är bland dem som lider mest.
Nej. Stopp för individuell lönesättning och fram för krav på kollektiv förhandling. Alla behöver inte ha samma lön, men förhandlingen borde ske i grupp och öppet. Enade vi stå, ensamma vi falla.
