DEBATT I samband med valet i USA anses en ny politisk strid stå mellan ”två sidor” – globalister och nationalister. Argumentet kommer bland annat ifrån socialpsykologen Jonathan Haidt som är populär bland konservativa aktörer. Att Haidt brukar analysera två sidor som liberaler och konservativa är en sak. Att generalisera olika politiska aktörer i större drag är en annan.
Till att börja med är uppdelningen geografiskt begränsad till EU och USA. Relevansen är alldeles för ”västerländsk” och exkluderar exempelvis Asien och Afrika. Uppdelningen är inte heller ny. Under 90-talet ansågs den politiska striden pågå mellan dem som var för och emot globalisering.
”Antiglobalister” var i flera fall egentligen inte emot globalisering utan förespråkade andra former av det. Sådant förekommer även i dag, vilket gör det svårare att dela in människor i två läger. Till exempel är socialister ofta för friare humanitär invandring men emot ekonomisk globalisering. Skillnaderna rörande vänster–höger eller frihetligt–auktoritärt beror på vilket policyområde och beslutsnivå som avses.
Även politiker som Putin och Trump är intresserade av global ekonomi. Hit hör även tanken, föreslagen av ryska nationalister, om en ekonomisk frizon från Vancouver i Kanada till Vladivostok i Ryssland. Samtidigt eftersträvar nationalistiska aktörer auktoritära stater som inte tar hänsyn till mänskliga rättigheter samt kontroll av människors identiteter. Dessutom finns även andra sätt att förklara den politiska utvecklingen. Både EU och USA är postdemokratiska samhällen. Just EU presenteras som en paradox, då unionen är demokratisk och har styre men saknar demos och regering. Samtidigt har globaliseringen även bidragit till mer globala demokratiska NGOer och folkrörelser.
Staten anses dock fortfarande vara den viktigaste institutionen som människor vänder sig till vid kriser – även överstatliga. I dag finns dock få stater som kan beskrivas som helt fria eller suveräna. Det är rättare att beskriva stater som just beroende av varandra, grupperade i större antal i organisationer, definierade som internationella, mellanstatliga och regionala.
För att hantera regionala och globala problem och utmaningar har stater behovet att dela resurser, men ofta saknas politisk vilja på grund av krisernas påföljder. Ett sätt att på lång sikt minska missnöjet och stärka individernas tilltro och inflytande rörande europeiska och globala institutioner är demokratisk förankring. Ökad förståelse och kunskap om flernivåstyret behövs, liksom reformer.
I politiken talas ofta om behovet att ”reformera” både EU och FN, men mindre om att reformera stater. Sociologen Ulrich Beck har argumenterat att stater bör övergå till att vara kosmopolitiska. Nationer kan fortfarande existera, medan individens identitet bör vara mer av en privat sak, liksom valet av religion. Staten ska finnas för alla sina invånare och basera sig på centrala aspekter, som mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatlighet.
Inför framtiden förväntas stater fortfarande kunna bidra till lösningar på lokal, nationell, unional och global nivå. Därför är uppdelningen i globalister och nationalister problematisk. Global utveckling handlar om mer än ekonomi, till exempel om terrorism, miljö och migration. För att komma åt dessa måste stater både samarbeta och integrera sig mer, men även se till att demokratin fungerar bättre och mer effektivt på övernationell nivå.
