Upp till 250 miljoner kvinnor beräknas vara drabbade av könsstympning i världen. Somaliland är en av regionerna där traditionen är utbredd, men det finns också en folkrörelse mot proceduren som utförs på många av landets flickor. Läkare, religiösa ledare och aktivister lyfter de svåra komplikationer som följer kvinnan genom hela livet och i värsta fall leder till döden.

Allt började förra året när jag åkte till Somaliland och Puntland med Care International för att på plats få en bild av flyktingkrisen. Under de många samtalen i byar, samhällen och flyktingläger kom temat FGM (female genital mutilation), kvinnlig könsstympning, upp gång på gång. Yngre och äldre kvinnor talar ganska öppet om denna mångtusenåriga procedur, som har förändrat deras liv.

Väl hemma igen började jag läsa på om FGM, om de tre olika typer som WHO, FNs världshälsoorganisation, beskriver. 220–250 miljoner kvinnor är drabbade av FGM över hela världen, framför allt i de afrikanska länderna norr om ekvatorn. Tack vare den öppenhet jag mött hos kvinnorna trodde jag att jag, som manlig journalist med min västerländska och kristna bakgrund, skulle kunna ta upp det här ämnet. Men jag förstod ganska snart att jag inte hade kommit någonvart utan Cares medarbetare Hodan Elmi. Hon var till stor hjälp, öppen för mina frågor och förklarade kulturen, religionen och traditionen för mig. Under många samtal med drabbade kvinnor vände de sig till Hodan och själv kände jag mig bara som en mikrofonhållare.

Vid Afrikas horn är egentligen varje kvinna ”omskuren” som det vardagligt, men felaktigt, kallas. Här är den värsta versionen mest spridd, det vill säga FGM typ III, infibulation eller faraonisk omskärelse. Typ III innebär att klitoris och de inre och yttre blygdläpparna avlägsnas. Efter det syr man ihop allt igen, med bara en liten öppning för urin och menstruation. Det uppskattas att 92–98 procent av alla kvinnor i regionen har könsstympats när de var mellan fem och tio år gamla.

”Jag bara grät”

Stympad, det är ordet som borde användas. Det blir tydligt när man lyssnar på Edna Adan som är grundare och chef för Edna Adan Hospital i Hargeisa. Hon beskriver för mig ett fall där en elvaårig flicka med Downs syndrom kom till sjukhuset med sina föräldrar. Flickan hade blivit ”omskuren” på morgonen och kom efter mer än 12 timmar slutligen till sjukhuset.

– De hade helt enkelt skurit bort allting. Jag har sett många olyckor i mitt liv, trafikolyckor, krigsskador … men jag bara grät. Stackars flicka. De hade hackat av allting in till benet. Vi kunde inte hitta en enda liten bit kött att sy i. Urinröret hade skadats, blygdläpparna var borta. Förmodligen hade barnet kämpat emot och då lär mormodern ha gjort slag i saken och skurit av allting som en rå köttbit.

När Edna Adan berättar om den kvällen känner man fortfarande hennes smärta och ilska.

– Det tog timmar tills vi kunde stoppa blödningarna. När jag kom ut ur operationssalen frågade jag modern hur hon hade kunnat göra så här. Hon svarade att de bara ville ”göra ren” flickan. Det gjorde mig så upprörd. Ett barn med Downs syndrom är så rent som Gud har skapat det. Oskyldigt och älskvärt. Vad är det man vill ”göra rent”?

Kämpat i 40 år

79-åriga Edna Adan har kämpat mot könsstympning i sitt land i över 40 år. På sjukhusets andra våning ligger hennes kontor, direkt intill hennes sovrum. På väggarna sitter dussintals foton från denna mycket aktiva kvinnas liv. Edna Adans make var Mohamed Haji Ibrahim Egal, den tidigare somaliska (1967–1969) och senare somaliländska presidenten (1993–2002). På foton syns hon med de amerikanska presidenterna Lyndon B Johnson och Bill Clinton, med den tyske förbundskanslern Kurt Georg Kiesinger, med FNs tidigare generalsekreterare Kofi Annan och många andra kända politiker. Bilderna visar dock inte de svåra tiderna som hon och hennes man fick uppleva under diktatorn Siad Barre. Flera gånger satt Haji Ibrahim Egal i fängelse under denne somaliske makthavares tid.

När hon ser mig titta på bilderna säger hon att hon har levt ett lyxigt liv. Dinerat med presidenter, sovit på världens bästa hotell och bjudits på fester. Hon var hälso- och utrikesminister för den unga republiken Somaliland, hon arbetade även för Världshälsoorganisationen, WHO, och var en eftertraktad talare på många kongresser.

Men nu har hon hittat sin livsuppgift. Sjukhuset byggde hon själv upp, 2002 var invigningen. Hon använde sin egen pension som startkapital men samlade dessutom in donationer. Hennes goda kontakter både i det egna landet och utomlands hjälpte till. I USA finns det till och med en stiftelse, Edna Adan Hospital Foundation som stöder arbetet i Somaliland. Och behovet tar aldrig slut.

Vässade taggar

Gabilye är en småstad ungefär en timmes bilväg västerut från Hargeisa. Resan dit går på en guppig landsväg, förbi hjordar med kameler och getter. I kulturcentret väntar tre kvinnor på den västerländska besökaren. Ett mörklagt rum skyddar något mot middagshettan. Den 50-åriga Kamila Noura är en av kvinnorna och hon är känd som omskärare i Gabilye. Någon utbildning har hon aldrig fått, tekniken har hon lärt sig genom att titta på, berättar hon.

Hur ska jag föreställa mig detta, vill jag veta, vad är det som behövs för detta ingrepp?

– Bara ett rakblad, menar hon. Mycket beror på familjens önskemål, vilken sorts omskärelse man kräver.

För det mesta tillämpas den faraoniska metoden, för den behöver man även taggar, som hon själv vässar, för att ”försluta” flickorna i slutet av ingreppet. Familjens kvinnor håller i flickorna under proceduren. Kamila Noura får mellan 5 och 20 dollar för sitt arbete.

– Det är mitt jobb, säger hon. Min man har dött, det är den enda inkomsten jag har för att försörja min familj.

Bredvid henne sitter Halima Hassan och Hawia Abdullah, båda långt över 50 år gamla. De berättar om tiden när de själva blev ”omskurna”. Båda två minns denna dag tydligt. Halima berättar att hon än i dag känner taggarna som stack henne på insidan av låren. Och så är det de långsiktiga komplikationerna. Fortfarande måste hon kämpa med upprepade infektioner och varje toalettbesök gör ont.

– Inför min bröllopsnatt behövde jag ”öppnas”. Sedan igen när barnen skulle födas. Smärtan går aldrig över, därför engagerar jag mig i dag mot omskärelsen.

De båda kvinnorna nickar bekräftande till varandra. De kämpar mot FGM i Gabilye, försöker övertyga andra mödrar och mormödrar om att denna gamla och brutala praktik inte har det minsta att göra med islam och därför inte behöver genomföras. Tron på att könsstympning är förankrad i Koranen är en missuppfattning och det är just det aktivisterna i Somaliland försöker tackla. På vägen har de fått med sig viktiga bundsförvanter. Shejk Ahmed Abdi Horre och Jama Abdullahi är två av dem, religiösa och traditionella ledare i Somaliland. Jag träffar dem på kontoret som tillhör Nagaad, en sammanslutning av ett stort antal kvinnorättsgrupper.

Shejken berättar att han tidigare har varit övertygad om att Koranen föreskriver ”omskärelse av flickor”.

– Det ansågs vara något gott och beskyddande för en flickas oskuld. Det var bara för flickans bästa och för hela samhällets bästa, det trodde vi på, förklarar han.

Kvinnorna från Nagaad sökte upp honom, talade med honom och visade att det inte står någonting om detta i den heliga skriften.

– Nu är jag en uttalad FGM-motståndare, talar i byarna om det och på möten.

Jama Abdullahi fortsätter:

– Jag har alltid vetat att det var fel eftersom jag såg smärtan och lidandet hos flickorna som gick igenom det. Men först mycket senare, när jag hade fått en ledande roll i samhället, fick jag möjligheten att uttrycka det med ord. Och man lyssnade på mig.

Dubbel strategi

Kvinnonätverket Nagaad använder en dubbel strategi. Å ena sidan gäller det att övertyga landets religiösa ledare, som man vill och måste få över på sin sida i kampen mot FGM. Å andra sidan försöker man uppmärksamma denna angelägna fråga i hela landet genom målinriktade projekt.

– Det är ett kvinnorättsproblem, påpekar Amahan Abdisalaam, Nagaads ordförande. Det genomförs i tidig ålder men följderna är livslånga, i äktenskapet, vid förlossningen. Ibland med dödlig utgång när flickorna förblöder. Omskärelsen innebär enorma livslånga hälsorisker för kvinnan.

Det kan även den 70-åriga Hauna Noura intyga. Hon var tio år när det hände. Utan bedövning höll familjens kvinnor fast henne, mormodern skar av allting med en kniv, stängde sedan det blödande såret med taggar. Hauna Nouras ben blev hopbundna för att hon inte skulle kunna gå, inte kunna röra sig. I dagar låg hon så och visste bara att det var nödvändigt, annars skulle hon inte kunna få någon make, sa man till henne.

– Jag är en gammal kvinna i dag, men smärtorna som jag hade då har jag fortfarande. Jag har fått njurproblem på grund av infektionerna, de plågar mig varje dag.

Men det dröjde ändå innan Hauna Noura insåg att FGM var fel. Hon har sex döttrar och den äldsta lät hon ”omskära”.

– När jag såg med vilka smärta hon gick på toaletten bestämde jag mig för att jag aldrig skulle låta det hända igen.

Hennes andra fem döttrar blev orörda och Hauna Noura säger att hon har bett sin äldsta dotter om ursäkt. Hon kan inte förstå att hon lät ingreppet genomföras.

Även Hauna Noura engagerar sig i dag aktivt mot FGM i Somaliland. Antalet motståndare mot denna gamla tradition växer stadigt, både bland kvinnor och män. I huvudstaden Hargeisa kan man se informationstavlor på väggarna och i radion sänds korta inslag mot denna praktik. Men det är svårt att nå den nomadiserande befolkningen ute på landet. Därför drabbas fortfarande ett stort antal kvinnor i landet.

”Finns ingen trollstav”

En av dessa enorma informationstavlor finns uppe på taket av Edna Adan Hospital. Här utbildas även barnmorskor, ”mina marksoldater i kampen mot FGM” som Edna Adan kallar de unga kvinnorna. Efter sin utbildning ger sig barnmorskorna av till byar över hela landet, både för att hjälpa till och för att upplysa om riskerna med FGM.

Men utvecklingen är ändå inte vad FGM-motståndarna skulle önska. De vill ha en nolltoleranspolitik med målet att alla sorters omskärelse eller könsstympning ska upphöra. Typ I – där klitoris avlägsnas – utförs nu allt oftare. Därför har Edna Adan och de många involverade kvinnorna i Somaliland klart för sig att kampen mot FGM är långt ifrån över i den unga republiken.

– Det finns ingen trollstav, säger Edna Adan. Det är mer som att tälja en skulptur i trä, man skär av bit för bit tills man äntligen har fått till den rätta formen.

Än så länge kan Edna Adan alltså inte gå i pension.

Författarens resa stöddes av ett stipendium från DSW (Deutsche Stiftung  Weltbevölkerung), www.dsw.org