Folk spårar ur så fort den heliga ekonomiska tillväxten ifrågasätts. Trots att det naturligtvis inte går att bevisa att en värld utan fossila bränslen, utan kärnkraft och med en rimlig varsamhet gällande kemikaliespridning, föroreningar etcetera kan ha en tillväxt, försöker politiker och företagsledare klamra sig fast vid den.

Man säger att vi ska fylla den med nytt innehåll: kultur, cirkulär produktion, tjänster och så vidare. I bristen på förmåga att påvisa dessa möjligheter måste det betraktas som en vision. En vision som verkar vara otroligt svårt att uppnå, då den faktiska tillväxten under ett par århundraden har varit så intimt förknippad med kolet, gasen och oljan.

Den här krönikan avser inte att diskutera ifall en hållbar tillväxt är möjlig eller ej. Det viktiga är insikten att det kanske inte går, inte i närmaste tiden, kanske inte hela tiden, inte överallt. Med den i teorin så omhuldade försiktighetsprincipen borde det vara självklart att samhällena ska rusta sig för möjligheten till en balanserad nolltillväxt eller till och med en direkt nerväxt. Det finns alltför få politiska aktörer eller ekonomer som visar på sådana samhällslösningar.

Det finns tre viktiga orsaker till detta. Först och främst en, mer eller mindre, naturlig drift hos homo sapiens att hela tiden förbättra sin materiella situation, en drift som, om den verkligen finns, kan vara förödande för andra och kanske för hela mänskligheten. Sedan har vi jakten på nytänkande politiker. Den som lanserar så okonventionella tankar som ett grundläggande ifrågasättande av tillväxt, inte endast av dess innehåll utan av tillväxt som fenomen, blir utdefinierad från de mäktiga kretsarna där tillväxten utgör basen för värv och födkrok.

Det svåraste problemet med tillväxtkritik handlar om att den offentliga sektorn, fackföreningsrörelsen och näringslivet alla ser tillväxt som det självklart eftersträvansvärda. För politikers del utgör tillväxt det halmstrå som de vill använda sig av för att göra reformer. Det gäller även centralt viktiga reformer som minskande av klyftor, förbättring av sjukvården, kollektivtrafik med mera.

Men vad händer då tillväxten stagnerar eller uteblir – kanske som en följd av Parisavtalet, eller Trump? Kan då ingen solidaritet utövas? Går det inte att värna järnvägsnätet? Kan vi inte ha fler lärare på skolorna? Jo naturligtvis, om vi är beredda att omfördela resurser. Ta pengar från urandriften och lägg på solceller, minska de militära insatserna och öka försörjningsstödet – fantasin skenar. Kanske ska löneutjämning ske genom att en del får lägre lön i nästa avtal för att andra ska kunna få höjd.

Vi behöver utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt!