I dag publicerades Timss 2015, en av de stora internationella utvärderingarna av ländernas skolgång, med fokus på matematik och naturvetenskap, och det är vid första anblick en välkommen läsning. Årskurs 8 har förbättrat resultaten i både matematik och naturvetenskap och årskurs 4 förbättrar resultaten i matematik. Det är positivt, men det finns brasklappar – skillnaden mellan elevers kunskapsnivå beroende på föräldrarnas utbildning och socioekonomiska status ökar och det finns fortfarande skillnader mellan könen. Exakta orsaken till dagens resultat vågar man inte spekulera om i dag.

Den 6 december kommer nästa stora händelse inom skolpolitiken, där Pisa ger svaret på hur svensk skolgång står sig mot andra. Det är också där den riktiga domen faller över 100 000 elevers skolgång, tre kvarts miljard svenska skoltimmar, som sammanfattas med en position i en tabell. För även om Timss är stor mäter Pisa fler ämnen oftare och är större. Resultatet i Pisa är efterlängtat av många och debatten under de nästkommande veckor kommer till stor del att handla om det. Pisa, tillsammans med Timss, blir de första stora testen för Jan Björklunds nya läroplan och samtidigt får Gustav Fridolin svar på om han gjorde rätt när han valde att inte ändra på inslagen väg. Precis som båda sidor kommer att vilja ta åt sig om det går bra kommer båda slå ifrån sig om det går dåligt. Vi kan redan nu ana hur debatterna kommer att låta.

Pisa har blivit en stor faktor i svensk skolpolitik och när OECD (som står bakom Pisa) kom med en djupanalys av de svenska förhållandena lyssnade de flesta politiker. Även om den egentligen inte tillförde speciellt mycket nytt utgör den en grund för politiker att ta stöd från, och det är ofta utifrån den man argumenterar när man talar om utökade karriärmöjligheter och vikten av att höja lärarnas status i samhället.

Pisa möter dock också kritik på flera nivåer. Flera forskare invänder mot den statistiska metoden i sig, en metod som har problemet att den samtidigt ska sålla bort kulturella skillnader (för att bli rättvis) och visa på kunskapsmässiga skillnader. De menar att den där tabellplaceringen, eller poängen, beror betydligt mer på slump än Pisa vill göra gällande. Vidare kommer det kritik mot vad Pisa egentligen mäter när det kommer till ämneskunskaper. När SR i sin välgjorda dokumentärserie Pisadoktrinen talar med Paul Andrews (professor i matematisk didaktik) konstaterar han att det svåra med matematiken i Pisa inte är själva matematiken, utan läsförståelsen. Han går så långt som till att påstå att det Pisa mäter i matematik inte är värt att mäta. Där ligger Timss bättre till, då den är framtagen av forskare istället för tjänstemän. En annan viktig sak som skiljer studierna åt är att Pisa inte är konstruerad för att jämföra skolan över tid utan snarare ska ses som ett instrument för att mäta sig med andra länder.

Men även om kritiken mot Pisa skulle vara felaktig kan vi vara säkra på att en politik inriktad på att enkom få högre resultat i Pisa och Timss slår fel. För när Pisa presenteras kan vi lita på att det inte är välbefinnande eller förmågan till källkritik eller att artikulera sina svar som syns i poängen. Inte heller kommer resultatet att reflektera elevernas lust att lära, nyfikenhet eller kreativitet. Det är värt att bära med sig vad de internationella undersökningarna inte är, när vi går in i nästa period av skoldebatt med Pisa-resultat som grund. För om man verkligen vill sammanfatta nio års tvång måste sammanfattningen innehålla så mycket mer än bara ämneskunskaper.

Och om vi verkligen ska ha en skoldebatt måste den handla mer om varför barn skär sig än om vi möjligtvis har passerat Norge i läsförståelse. Om vi låter fokus ligga på testpoäng så glömmer vi bort det andra – kunskapsskillnaderna mellan barn med olika bakgrund, stressen och pressen för våra ungdomar – så fort det slutar gå dåligt. Och om våra barn ska tvingas till skolan varje morgon, då måste också skolpolitiken främst vara utformad för att barnen ska må bra där.