Bara det att Tyskland och Frankrike håller val samma år räcker för att skapa rejält mycket politisk nyfikenhet. När det dessutom sker i ett läge där Storbritannien just valt att lämna EU samtidigt som USA utsett Donald Trump till president så finns grogrund för en näst intill amerikansk valfeber i Europa från och med i vår.

Osäkerheten på förhand är dessutom stor. Brexit och Trump har fått alla som anser sig vara icke-etablissemang att andas morgonluft.

Redan på söndag kan dessutom Österrike komma att välja högerpopulisten Norbert Hofer till ny president, samtidigt som italienska Femstjärnerörelsen hoppas kunna sänka premiärminister Matteo Renzis folkomröstning om en ny konstitution och därmed framtvinga nyval i vår.

Då siktar även den hätskt EU- och islamfientlige Geert Wilders på att göra sitt PVV till största parti i det nederländska valet – även om han lär få svårt att hitta tillräckligt många meningsfränder i övriga partier för att kunna bilda en regering.

Den stora frågan är samtidigt om Marine Le Pen verkligen ska kunna bli president i Frankrike. Opinionsmätningarna säger visserligen att François Fillon, som i söndags utsågs till den samlade högerns kandidat, kommer att vinna enkelt om han ställs mot Le Pen i en avgörande duell.

Men är det något som 2016 visat så är det att opinionen kan svänga snabbt och drastiskt, särskilt mot ”etablissemanget”.

Ju närmare det franska valet kommer, desto hårdare lär det dessutom blåsa kring Fillons löften att öka arbetstiden och sparka ut en halv miljon offentliganställda.

– Aldrig någonsin förr har någon kandidat gått så långt för att underkasta sig EUs ultraliberala krav, fnös Le Pen i fransk radio i söndags.

Det slutliga startfältet i Frankrike blir klart i januari när det regerande Socialistpartiet, PS, håller sitt primärval.

I Tyskland väntar under tiden en minst sagt osäker valkampanj då landets två regeringspartier ska försöka styra vidare, samtidigt som de är varandras huvudmotståndare.

Socialdemokratiska SPD lär luta sig mot EU-parlamentets avgående talman Martin Schulz som vid 60 års ålder nu gör sitt första försök att lyckas i den inhemska politiken.

Utmaningen är rejäl. SPD måste visa upp sig som mer än bara ett stödparti till förbundskansler Angela Merkel och hennes CDU.

Annars riskeras ett lika svidande nederlag som efter partiernas senaste samregering, i valet 2009, då SPD tappade 11 procentenheter och gjorde sitt sämsta val sedan 1933.

Schulz och Merkel skapar å andra sidan optimism hos EU- och invandringskritiska Alternative für Deutschland (AFD) som hoppas på fortsatt avancemang i opinionen.

– Den stora koalitionens drömduo förkroppsligar Tysklands tillbakagång, gladde sig AFD-ledaren Frauke Petry i förra veckan.