”Kock-Zlatan” kallade de honom, hörde jag. Min dotter sitter uppslukad av programmet kockarnas kamp och hennes favorit heter Edin Dzemat.  När jag hör det där om Zlatan så frågar jag henne lite i förbifarten: ”Jaha, kommer han också från Bosnien?”
”Nej, han kommer från Småland” säger hon.

Och jag känner mig så himla dum. Vilken korkad fråga. Inte minst eftersom Zlatan ju faktiskt inte alls kommer från Bosnien utan från Skåne.

Det är andra gången på kort tid som jag känt mig så där dum. Gången innan var för några veckor sedan när jag skulle förklara för barnen vem Stevie Wonder var och jag nämnde hans hudfärg. Sonen svarade omedelbart med knivskarp sarkasm ”Jaha, jag utgår ifrån att du också skulle ha berättat hans hudfärg om han hade varit vit”.

Självklart kan det vara viktigt för en person själv varifrån dens förfäder kommer eller om den föddes i ett annat land och sen flyttat hit. För mina barn är det en del av deras identitet att de har bakgrund i Sverige, fast vi bor i Finland. I somras hade jag en amerikansk släkting på besök som fått tag i mig via professionell släktforskning. Hans släkt hade varit svensk för så många generationer sedan att jag inte ens minns. Men i de flesta sammanhang är det rätt irrelevant.

I hela mänsklighetens historia har vi ägnat oss åt att ha åsikter om folk utifrån deras bakgrund. Hur fria är egentligen ens vi mångfaldsförespråkare från detta behov, undrar jag när jag ser mina egna kommentarer till barnen. Jag menar, jag är jätteintresserad av var folk har sin bakgrund. Jag är även jätteintresserad av vad folk tjänar och hur deras ekonomi ser ut. Men det är inte nödvändigtvis något jag måste ta upp på första träffen.

Den generation som växer upp nu, även mina barn som växer upp i centrala Helsingfors, kommer att ha en helt annan syn på det här än vad jag har fått under min uppväxt. De är en del av en värld som är mycket större. På nätet, i media och i verkligheten möter de en så enormt mycket större mångfald av människor än jag gjorde. Det kan mötas antingen med rädsla och ett än starkare behov av att reda ut ursprung, som hos nationalisterna. Eller så möts det med attityden att det är det naturligaste i världen att folk är olika.

Jag förstår helt kampen för att stärka representationen av människor med invandrarbakgrund på olika maktpositioner. Å andra sidan så tror jag om vi behöver en minst lika stark kamp för att få folk att sluta fokusera på människors bakgrund. Det är ju inte helt lätt att få dessa två att gå ihop, det medges, ungefär som med feministernas kamp för att sluta fokusera på kön. Men måste jag välja så väljer jag striden för att sluta fokusera på bakgrund (eller kön för den delen). För jag tror att det i längden leder till en rättvis representation.
Edin Dzemat är visserligen född i Bosnien, liksom Zlatans pappa. Men det är trots allt rätt irrelevant när man är kock. Eller fotbollsspelare. Och det starkaste skälet till att de kallar Edin för ”Zlatan” är förstås att han är så duktig. Och ja, han vann visst den där tävlingen också.