”Erika, du vet inte allt som jag har varit med om. Jag skulle kunna skriva en hel bok om det.” Så sa Gina Ionescu när hon och journalisten Erika Oldberg träffade på varandra i Sorgenfrilägret i Malmö när många rumäner hade en boplats där. Nyligen kom boken ”Jag är Gina” ut.
I blickfånget: Gina Ionescu och Erika Oldberg
Gina Ionescu, 27, och Erika Oldberg, 41, träffades första gången tidig höst 2014. Erika Oldberg arbetar som journalist på TT och när många romer och andra fattiga rumäner började tigga på gatorna i Malmö intresserade hon sig tidigt för dem.
I parker och på ödetomter runt om i staden hade små boplatser börjat formas. En grupp slog sig till slut ner på en övergiven industritomt i Östra Sorgenfri inte så långt från mer centrala delar av Malmö.
Med hjälp av lastpallar, presenningar och överblivet byggmaterial byggdes ett litet samhälle upp. I perioder kan upp-
emot 200 personer ha bott där, i skjulliknande små hus och husvagnar. Fram tills att lägret revs för ett år sedan.
Rädda för att berätta
– Jag tror att den första intervjun jag gjorde med Gina var starten för andra mediers intresse. Jag hade försökt intervjua andra tidigare, men de kunde inte engelska och var också ofta rädda och ville inte berätta. Med Gina fick jag äntligen svar på hur situationen var och kunde berätta om den, säger Erika Oldberg.
Vi träffas på Södra Community, den mötesplats i Malmö som Erika är med och driver tillsammans med bland andra sin sambo journalisten Mikael al Safandi Olsson.
Gina Ionescu berättar att hon ofta blev intervjuad, men att det var något annat med Erika.
– En del romer tror att journalister vill ha pengar för att prata med oss, en del sa till mig att inte prata med journalister för att det skulle ge en dålig bild av mig. Men så började jag prata med Erika och då började jag gråta. Hon frågade mig om saker och jag kände att jag ville berätta om mitt liv. Jag blev glad över att få berätta allt, det fick mig att känna mig fri i hjärtat. Till slut sa jag: om du vill kan vi skriva en bok.
Erika fortsätter:
– Jag var tvungen att gå hem och tänka på det. Först tänkte jag att det var en bra idé men en ouppnåelig dröm. Sedan kom jag fram till att det är mitt jobb att göra det, säger hon.
För att kunna skriva boken om Gina har de pratat timme ut och timme in. Ibland i Gina Ionescus husvagn, ibland hemma hos Erika Oldberg. Ibland har Erika suttit bredvid Gina när hon varit ute och tiggt pengar.
Reste till Rumänien
När Gina Ionescu och hennes make Valeriu åkte hem till Tirgu Jiu i sydvästra Rumänien följde Erika Oldberg och hennes sambo efter för att få se livet där.
Boken har undertiteln En berättelse om överlevnad och skam i Europa. Gina Ionescu berättar om sitt liv, från att hon som femåring blev lämnad på en parkbänk av sin mamma, till att hon själv tvingades ta beslutet att lämna sina egna barn hos makens styvfar, för att söka försörjning utomlands. Innan Sverige har hon varit i Italien, Portugal, Finland och Norge för att arbeta och tigga ihop pengar. Hon har missat yngste sonens alla fyra födelsedagar.
Även om Gina har velat berätta har det också varit plågsamt att berätta om det svåra, som misshandel hon utsattes för under uppväxten och hur hon hamnade i fängelse i Norge för ett brott hon inte begått.
Vad Erika Oldberg vet finns ingen sådan här bok skriven förut, en skildring som utgår från dem frågan handlar om.
– Jag är förvånad över att ingen har skrivit den tidigare. Det är en absolut nödvändig bok.
Delar intäkterna
Gina Ionescu och Erika Oldberg delar på intäkterna för boken, men Gina säger att hon inte tror att den egentligen kommer förändra så mycket för henne själv.
– Men för människor i stort kan den betyda något, när de läser och ser att vi människor är lika. Att jag är rom gör mig inte annorlunda. Jag ville vara med i boken för att de som läser ska känna och veta hur mitt liv har varit.
Det har varit viktigt att berätta för att minska fördomar och visa på fakta om de förhållanden som många romer i Rumänien lever under.
– Du sa till mig att du vill att folk ska se att du är en vanlig person och det är vad folk skriver till mig att de har sett genom boken, säger Erika till Gina som svarar:
– Ja, jag har en säng att sova i just nu. Men den är trasig och fuktig med mögel i. Men att stanna i Rumänien är inget alternativ det heller. Jag vill kunna ge ett liv till mina barn.
Hjälpen långt borta
Erika Oldberg tycker att de politiker i Sverige som säger att de fattiga romerna främst är Rumäniens ansvar inte vill se hur verkligheten ser ut.
– Vi måste börja se realistiskt på saker, som till exempel hur långt borta hjälpen i Rumänien faktiskt är.
I Bukarest träffade hon Daniela Tarnovschi, som har arbetat med romska frågor i 15 års tid.
– När hon hörde hur svenska politiker resonerar så bara skrattade hon och sa: ”Du kan hälsa politikerna i Sverige att ni kan hjälpa romerna så mycket bättre i ert land, hos er är antiziganismen inte lika djupt rotad.”
Hon pratade om att vi kan behöva folk här i Sverige, vi som har en åldrande befolkning och att en lösning med utbildning och arbete kan vara närmre här än i Rumänien.
Erika Oldberg menar att det är en önskedröm att frågan skulle kunna lösas bara i och av Rumänien.
– Det är klart att det vore jättebra om folk kunde leva i sitt hemland, men om det vore möjligt då skulle de inte vara här. Självklart ska man hjälpa på plats men vad ska vi göra fram till att situationen blir bättre i Rumänien? Det är inte två olika alternativ som står mot varandra, säger hon och menar att det både går att ge pengar i koppen och jobba för en lösning i Rumänien.
EU-migranternas situation borde kallas för en sorts humanitär katastrof, tycker hon.
– Vi får räkna med att många av de personer som är här nu kommer att stanna. Hur ska vi då göra för att de ska kunna leva här, hur ska vi stötta dem så att de kan utbilda sig, få jobb, starta egna företag och så vidare?
Måste fortsätta tigga
Sedan boken släpptes i samband med bokmässan i slutet av september har Gina Ionescu och Erika Oldberg intervjuats av många medier och bjudits in att föreläsa. Föreläsningarna fortsätter med ABF i Skåne och de hoppas att fler ska bjuda in dem för att berätta Ginas historia.
Gina Ionescu och hennes man har enstaka påhugg i Sverige, några timmars städning här, lite trädgårdsarbete där. Men sällan ger det mer pengar än att de kan klara sitt uppehälle i Sverige. Oftast kan de inte skicka hem särskilt mycket till sönerna i Rumänien. Gina berättar att hon nu letar efter en plats för att åter sätta sig och tigga, trots att hon mycket hellre vill jobba och trots att hennes kropp säger emot med svår värk i ryggen.
Hur människor tänker
Erika Oldberg hoppas att boken ändå kan betyda något för Gina Ionescu.
– Folk kontaktar både mig och Gina och vill hjälpa till. Men jag tror samtidigt att Gina har rätt i att det som kan påverkas främst är hur människor på lång sikt tänker, snarare än att boken påverkar på något konkret sätt för Gina.
Hon vänder sig till Gina:
– Men jag tror ändå att den kommer ändra lite för dig. För du har gjort något bra, något som du kan känna dig stolt över.
– Ja, jag är stolt i mitt hjärta över att jag har gjort det här. Det får mig nog att må bättre, säger Gina Ionescu.
