För en dryg vecka sedan hölls en folkomröstning i min gamla hemkommun Hagfors om ifall den nya skolan som ska byggas ska vara en F6-skola, som den gamla skolan, eller bara en F3-skola. Konsekvensen om man bygger en F3-skola blir att mellanstadieeleverna får köras cirka två mil till en annan skola. Valdeltagandet var förvisso lågt, 36 procent, men av dem som röstade var ändå en förkrossande majoritet, 90 procent, för att bygga en ny skola som sträcker sig till årskurs sex i byn. Trots det valde kommunstyrelsen att strunta i resultatet och beslutade att den nya skolan endast ska gå upp till årskurs tre.

Exemplet ovan visar på det som populärt brukar kallas för medborgarförakt. Även om 36 procent kan anses vara för lågt valdeltagande för att det ska styra politiken så har ändå 36 procent engagerat sig, gått och röstat för något de tror på. Beslutet att strunta i valresultatet visar därmed också att politiskt engagemang inte är något som premieras.

I det amerikanska valet lyckades Donald Trump, trots att han står mycket långt från genomsnittsamerikanens vardag, framställa sig själv som en ”folkets man” i motsats till Hillary Clinton som fick stå för elitismen. I en nyligen genomförd svensk undersökning ansåg 48 procent att Jimmie Åkesson är den partiledare som ”förstår vanliga väljares situation bäst”. I botten i samma undersökning hamnade Miljöpartiets språkrör. Resultatet är egentligen inte förvånande. Alldeles oavsett vad man tycker om SDs politik så måste man erkänna att Åkesson har lyckats ge intrycket av att stå på sina väljares sida i alla lägen och inte svika partiets kärnideal. MPs språkrör har, åtminstone utåt sett, fjärmat sig från vad många gräsrötter ser som partiets ideologi och kärna. Kort sagt, MP har blivit en del av eliten medan SD är jordnära och folkliga.
Hur vänder man en sådan utveckling?

Det talas mycket nu för tiden om att ”ta människors oro på allvar” och att samhället styrs av en elit utan folklig förankring. Det må vara en överdrift, men det är ändå inte svårt att se varför den känslan delas av många. Problemet är att ”ta människors oro på allvar” har blivit synonymt med att acceptera enkla problemformuleringar, vilket absolut inte är samma sak.

Ta exemplet migration. SDs framgångar kan delvis förklaras med människors oro för sina jobb, för nedläggningar och för en omvärld som upplevs som alltmer splittrad och diffus. Det i sig är inte konstigt. Extremt mycket har hänt de senaste decennierna och globaliseringen gör det allt svårare att isolera sig helt från oroligheterna i världen. Utmaningen för politiken är att förstå den oron och samtidigt visa att det inte är invandrarnas fel. När det gäller jobb och nedläggningar av samhällsservice har den nyliberala politiken och urbaniseringstrenden en betydligt större negativ effekt än migrationen. Fler invandrare kan istället bidra till att stärka mindre samhällen och på sikt skapa bättre samhällsservice och ökad trygghet.

Kommunpolitiken på en liten värmländsk ort, den svenska rikspolitiken och det amerikanska presidentvalet må befinna sig på olika nivåer – men alla visar de på faran med att vidga avståndet mellan de styrande och väljarna. När människor inte upplever att de blir lyssnade på riskerar engagemanget lätt att övergå i frustration och ilska. Det lättaste sättet att kanalisera sin ilska är att rikta den mot människor som redan befinner sig långt ner på samhällsstegen och därför inte har så mycket att sätta emot – invandrare, tiggare, sjukskrivna med flera.

Istället för att bara se på när detta händer måste politiker i alla läger i mycket högre utsträckning fånga upp människors engagemang och få det att utmynna i kreativitet istället för i vrede.

Demokrati betyder folkstyre, glöm aldrig det.