Det är mitt på dagen och termometern har krupit över 30-gradersstrecket. Vinden sveper över Sahara och river upp ett finkornigt damm. Salha Moulay sänker sakta kikaren och pekar norrut.

– Ser du kullen där borta? Där har du FN. Och lite till vänster om dem har du marockanerna, det är deras gula bulldozer.

Salha och de andra soldaterna kom hit till Guergueratområdet den 17 augusti, beväpnade och beredda på allt.

– Just då var vi rätt säkra på att vi skulle bli beskjutna. Det var första gången sedan 1989 som jag osäkrade mitt vapen.

Det är en relativt okänd konflikt, den om Västsahara. Den tog sin början 1975, när land efter land i Afrika kastade av sig sina koloniala bojor.  Spanien drog sig ur det som då kallades Spanska Sahara och tanken var att invånarna i området skulle få folkomrösta om sitt eget öde. Istället ockuperades området av Marocko och ett 16 år långt krig med självständighetsrörelsen Polisario tog vid. Ett avtal om eldupphör tecknades 1991. Då befann sig tiotusentals flyktingar i ogästvänliga läger i Algeriet och Polisario skrev under med löfte om att västsaharierna skulle få rösta om självbestämmande.

Men så blev det aldrig. Flyktingarna är kvar i den algeriska öknen och Västsahara är fortsatt ockuperat. I 25 år har konflikten stått och sandat igen, frusen i rörelsen. Lika länge har västsaharierna förbannat eldupphöret. Ropen på ett nytt krig har skallat länge.

Kanske är det nu det sker.

200 mil sandmur

Sinnebilden av öknen är ett platt och vidsträckt landskap, men i den normalt sett avmilitariserade buffertzonen mellan Mauretanien och det ockuperade Västsahara är allting backigt och hackigt. Vassa stenblock varvas med djupaste sand, här och var ligger snäckor. Ett par kilometer västerut går kusten, och längsmed den allt det som är värt att slåss om: världens mest sardinrika vatten, enorma fosfatfyndigheter i norr, kanske också olja. Marocko har hägnat in området med en 200 mil lång sandmur, vaktad av tiotusentals soldater och omgiven av ett av världens största sammanhängande minfält.

Spridda röster flyger med vinden. Polisarios män har slagit läger mellan kullarna i grupper om tio och byggt skyttevärn av sten. Enkla tygstycken mellan fordonen ger skydd mot den skoningslösa solen.

29-årige Othman Bouchraya står och slangar diesel från en dunk till en pickup. Han har aldrig varit i krig, men säger att han har ”en idé om hur det går till”.

– Jag är redo. Det är vad vi har förberett oss för och det är vad vi vill ha, säger han.

Spänningen började byggas upp den 14 augusti i år, då Marocko inledde ett vägbygge som övervakades av beväpnade säkerhetsstyrkor i den fem kilometer breda buffertzonen. Enligt Marocko handlar det om att effektivisera kampen mot drogsmugglare och illegal handel, medan Polisario ser det som en direkt provokation. Polisario skickade ett brev till FN, där man anklagade Marocko för brott mot vapenvilan, men fick till svar att något sådant inte kunde upptäckas. Då mobiliserade Polisario. Den 28 augusti gick dess soldater in, stoppade bygget och satte upp en checkpoint mitt i vägen.

– Vi förklarade för dem att om de tar ett enda steg till kommer den här konflikten att eskalera. Då backade de och körde tillbaka sina maskiner, berättar Othman.

I ett dokument från FN som senare läckte ut, konstateras att Marocko bröt vapenvilan först, därefter Polisario.

FN-medlare kom samma dag och lyckades övertala båda sidor att hålla styrkorna närmast det avstannade vägbygget obeväpnade. Men lite längre bak bland kullarna, där Othman står, bär alla vapen.

– Vi har våra order. Vi är redo. Om en marockansk soldat skulle ta ett enda steg framåt skjuter vi, säger han.

Provokationer

Allteftersom solen vandrar på himlen avtar hettan. Ljuset bleknar. Sanden skiftar färg från gult till grått. När mörkret sänkt sig över öknen exploderar himlen i en kaskad av stjärnor. Det enda som avslöjar var gränserna går är två radiomaster i fjärran: Mauretaniens i söder, Marockos i norr. I mitten dessa få kilometer kolsvart ingenmansland som människor är beredda att dö för.

Ali Salem Malou sitter i ett tält i det blåaktiga skenet av en ficklampa. Teet kokar på en bädd av kol. Han är högsta befäl på plats och vill inte gå så långt som att hävda att vapenvilan är över, men säger att västsaharierna har tröttnat på provokationer.

– Kanske kommer man att se tillbaka och säga att detta var droppen som fick bägaren att rinna över. Om inte FN tvingar tillbaka marockanerna till sina ursprungliga positioner kommer vi att göra det, säger han.

Den marockanska förklaringen om att vägen behövs för att underlätta kampen mot illegal handel fnyser Ali bara åt. Han tar tekannan från elden och häller upp i muggar så att det skummar.

– Om de verkligen ville göra något åt drogsmugglingen kunde de ju börja med att odla tomater istället för hasch till sina hungriga medborgare.

”Befriat område”

Den över 100 mil långa landremsan mellan Mauretanien och det ockuperade Västsahara kontrolleras av Polisario. Västsaharierna brukar kalla detta ”befriat område”. Nära den algeriska gränsen i norr ligger dess huvudstad Tifariti.

För att ta sig dit från Alis tält där nere i södern krävs en flera dygn lång resa genom ett område där dromedarerna är fler än människorna. Den starka solen skapar ett dallrande dis där himmel och horisont smälter samman. Allteftersom färden går norrut byts vassa klippor mot mjuka stenbumlingar och gult går över i rödsvart. Muren ormar sig i väster. Den som inte vill få benen bortsprängda måste passera den osynliga gränsen mot Mauretanien den sista etappen, innan Tifariti och bebyggelsen tar vid. Det lilla nomadsamhället med ett par tusen invånare, en skola och armébaser känns som en storstad efter så många timmar genom ödsligheten.

Detta är en av de få platser där Polisario har mekaniserade förband. I terrängen står kanoner och stridsvagnar utplacerade.

67-årige Taleb Nayem Ali sitter i skuggan av ett träd tillsammans med ett tiotal soldater. De röker, dricker te och småpratar stillsamt – till synes avslappnat.

Men skenet bedrar. Det här är första gången sedan fredsavtalet som de har rullat ut stridsvagnarna från baserna i annat än övningssyfte.

– Det är en unik situation. Det är långt ned till Guerguerat, men om soldaterna börjar skjuta på varandra där kommer det att bli krig i hela området, säger Taleb.

Männen under trädet jublade när Polisario stoppade det marockanska vägbygget och förde upp Västsaharafrågan på den internationella agendan igen. Men efter den inledande upphetsningen finner de sig nu än en gång i ett tillstånd av väntan: Väntan på order, väntan på rörelse.

Gräsrötternas krav på att ta upp vapnen igen pressar Polisarios ledning. Det kommer att bli svårare än någonsin att motivera en återgång till status quo efter det här.

Taleb lägger ena handen på sin kalasjnikov och stryker sakta med den andra över mustaschen.

– Jag tror att det enda sättet att återta mitt hemland är med mitt vapen. Om jag fick bestämma skulle vi attackera Marocko direkt.