Först bör det öppet sägas att denna tidning är helt beroende av presstödet. Det är vår största inkomst, liksom vår största akilleshäl. Vi är i högsta grad berörda och kan inte ses som objektiva i frågan. Det finns trots det all anledning att vara skeptisk, inte bara till dagens presstöd utan hela idén med press-/mediestöd. Att staten gynnar viss media på bekostnad av annan riskerar alltid att leda till styrning. Och tyvärr blir det många gånger värre med det föreslagna nya mediestödet.

Även om presstödet är principiellt problematiskt har det i sin utformning hållit sig så långt som möjligt borta från att styra tidningarna. Presstödsnämnden har inte bedömt kvalitet, inre mångfald eller innehåll utöver att tidningen ska ha aktuella nyheter och opinionsartiklar om samhället i stort (inte bara ett ämne). Utöver det har alla tidningar som uppfyllt vissa tydligt angivna och hyfsat mätbara kriterier (betalande prenumeranter, pris för prenumeration, spaltmeter redaktionellt material, eget material, utgivningstakt) fått presstöd. Utgivarna vet att de får stödet och kan planera sin verksamhet utifrån det. Och de behöver framför allt aldrig fundera på om en publicering kan hota deras presstöd. Som utgivare har jag många gånger blivit tokig på detaljreglering runt priser, marknadsföring etcetera, men aldrig ens behövt reflektera över om jag kan publicera vissa artiklar.

Med dessa regler har såväl nazistiska Nationell idag som kommunistiska Proletären kunnat få presstöd. En del har upprörts över att stöd har gått till odemokratiska krafter, men alternativet hade varit än värre så länge presstödet finns kvar. Ett auktoritärt styre där staten med politiskt riktade bidrag styr vilka medier som ska finnas och vilka åsikter de får föra fram är ett kontraproduktivt och farligt sätt att bekämpa auktoritära idéer.

Tyvärr är vi med det föreslagna mediestödet på väg mot en sådan auktoritär ordning, förslaget innebär att en statlig nämnd ska bestämma vad som är god, pressetiskt kvalitativ journalistik med bra intern mångfald. Bedömningen går från hyfsat mätbara och därmed objektiva kriterier till högst subjektiva och värderingsstyrda kriterier. Det är en farlig väg att gå, mycket farlig.
För även de som tycker att Alice Bah Kuhnke är en hyvens minister vet att de bruna knackar på dörren till makten, och riskerna med att låta dem styra medierna borde vara uppenbara. Därför gäller det att ha ett regelverk som ger staten och framtida politiker minsta möjliga utrymme att påverka media. Dagens lagstiftning måste så långt det går kunna stå emot det mest auktoritära styre vi kan tänka oss påverkan på media. Men tyvärr går Anette Novaks och medieutredningen åt motsatt håll.

Men det stannar inte där – nämnden ska bestå av folk från branschorganisationerna och de ska inte bara bedöma vilka som ska få stödet utan hur mycket var och en ska få.  Branschorganisationerna, som styrs av ägare och journalister på de stora mediebolagen, ska alltså indirekt och godtyckligt bedöma vad de små utmanarna ska få. På samma sätt som riksdagspartierna gynnar sig själva, och inte ger partistöd till de nya små partierna som utmanar, riskerar det nya mediestödet därmed koncentreras till stora koncerner som Schibsteds, Bonnier, Stenbeck och Stampen.

Många detaljer är som skräddarsydda för de stora mediekoncernerna. Inte nog med att de lär dominera i nämnden, förslaget öppnar till exempel för att mediebolagen till 80 procent ska kunna ha samma material i flera olika produkter och ändå få eget stöd för alla (i dag är motsvarande siffra 45 procent). En stor mediekoncern kan alltså centralproducera fyra femtedelar av materialet, bara byta ut 20 procent i de olika tidningarna och få fullt stöd för varje tidning. Hur det kan gynna mångfalden är svårt att förstå. Samtidigt behöver ny media drivas i två år innan de får fullt stöd.

Idén att staten ska finansiera dem som ska granska staten, och därmed kunna styra vilka de är, är feltänkt från början. Men i dagens presstöd syns tydligt att lagstiftarna varit medvetna om vikten av att inte styra och bedöma media. Där har Novaks helt misslyckats och därför är det nya mediestödet ett betydligt större problem för demokratin än det nuvarande presstödet.

När Novaks dessutom vill hasta igenom mediestödet så att det styrs av vad medierna gör från 1 januari 2017 blir det hela än värre. Staten ska hålla sig så långt borta som möjligt från styrandet av media, men också skapa långsiktiga förutsättningar som går att planera för. En långsiktig nedläggning av dagens presstöd, säg med en tiondel per år under 2020-talet, vore därför betydligt mer rimligt än Novaks sociala ingenjörskonst, en ingenjörskonst som framstår som en dröm för en brun regim. En sådan avveckling vore onekligen jobbig för oss på Syre, men garanterat bättre för demokratin.