Lånord ska vi inte använda, säger Sverigedemokraterna. Jo, gamla, etablerade lånord går bra. Men vi ska inte låna in nya ord för sådant som redan finns ”bra svenska ord” för.

SD-företrädarna har inte hittat många exempel som de är säkra på. Men ett tycks de ha enats om: att gå ner istället för störta. Trots att både går och ner är gamla svenska ord. Eller ja, gamla i alla fall.

Vid en titt i den etymologiska ordboken hittar man gå och ner i fornanglosaxiska, sanskrit och allt möjligt. Orden är nämligen betydligt äldre än svenska språket, från den tid då det som sedan skulle bli svenska, engelska, gotiska, latin, grekiska, persiska och sanskrit ännu var samma språk – indoeuropeiska. Kanske 5 500 år sedan, eller 9 000. Känn historiens vingslag.

Lånord är också en sammansättning av två ord som är äldre än svenska språket, men ändå ett översättningslån – ursprunget är engelska loanword. Lån och loan, ord och word, är lika varandra, inte för att någotdera är lånat utan för att det var samma ord. Innan svenskan var svenska och engelskan var engelska.

Finska lainata, som betyder lån, är däremot lånat från svenskan. Nej, inte från svenskan utan från det som några tusen år senare skulle bli svenska. Om de som lånade in ordet lån i sitt språk, som så småningom skulle bli finska, funderade över om det verkligen var nödvändigt lär vi aldrig få veta. De kanske hade annat för sig.

För att se hur Sverigedemokraternas eget språkbruk ser ut tog jag en titt i deras kulturpolitiska program. Det ägnas till största delen åt att precisera vad som är svenskt och vad som är sämre i andra kulturer. Slutsatsen summeras i två långa meningar fulla med lånord som kollektiv, gemensam, identifikation, solidarisk, som betyder att vi måste se till att människorna i samhället är likadana så att de vill hjälpa varandra. Slå vakt om trångsyntheten!

Lånorden är många i hela texten. En del ser lite onödiga ut, som till exempel i den här meningen: ”Kulturarvet har ett egenvärde genom bland annat de skönhetsvärden och den estetik som det står för.” Grekiska estetik betyder, i varje fall just här, varken mer eller mindre än skönhetsvärden.

De flesta ord vi använder är faktiskt lånord, i genomsnittligt skriftspråk cirka 60 procent. Tröja, till exempel, är tyskt, liksom byxor. Ett inhemskt nordiskt ord, berättar min etymologiska bibel, är brok, som också har blivit bracka. Så varför låna in byxor? Var det ingen ordning på språket ens i dessa fornstora dagar? Tydligen inte. I de äldsta tiderna bar germanerna för övrigt inga brokor, förklarar författaren till den etymologiska bibeln.

Vi hade nog klarat oss lika bra med brokor i dag som vi gör med byxor, men det är omöjligt att säga på förhand vilka lånord som är onödiga. Även om det kan låta fånigt när någon talar om att slicea grönsaker istället för att strimla dem.

Men det vore intressant att se var Sverigedemokraterna skulle landa om de gick igenom sitt eget språk och rensade ut alla ord och uttryck som lånats in ”i onödan” från låt oss säga 1500-talet, den äldsta tid då man egentligen kan säga att det fanns ett svenskt språk. En grundlig lektion i språkhistoria kan också bli en lektion i kultur och mångkultur.