Sällan har orden ”det här förändrar allt” känts så påkallade, men vi vet faktiskt ingenting om vad som kommer hända nu. Det vi vet är att ännu ett val har haft en annan slutsegrare än den röstande majoriteten valt. Vi vet också att valdeltagandet bland dem som hade rösträtt var så lågt som 58 procent i ett land där många inte ens får rösta.

Vi vet också att varken Gary Johnson eller Jill Stein nådde de livsviktiga 5 procent som hade gett dem partistöd, vilket tyvärr gör det lika svårt för ett tredje parti att bryta sig in inför nästa val. I övrigt vet vi inte så mycket alls eftersom Trump byggt hela sin kampanj på att uttala orealistiska löften som han dels inte har mandat att genomföra och dels inte har stöd för ens bland republikanerna.

Men trots allt vi inte vet går debattens vågor höga i sociala och osociala medier, där många förfasar sig över fördumningen av det amerikanska folket. Där ytlig populism har kunnat få gehör, med förslag om murar mot mexikaner och utvisning av muslimer, med påståenden om att klimathotet är en bluff och att den och den folkgruppen är terrorister/våldtäktsmän.
Det är förvisso lätt att förfasa sig över hur dumma de där andra är. De långt där borta. Men samtidigt betalar vi själva Turkiet för att hålla flyktingar borta från gränsen, vi ger barn som kommer hit tillfälliga uppehållstillstånd tills de blir 18 och kan skickas hem igen och Sverigedemokraterna snuddar vid 20 procent. Faktum är att listan med länder där högerpopulistiska och rasistiska partier vinner gehör kan göras mycket lång och snart inkluderar alla västerländska länder. Så innan vi fördömer den amerikanska befolkningen är det kanske värt att reflektera över vad som hade hänt om Sverige hade ett valsystem likt det som finns i USA i dag.

När vi har svårt att förstå samtiden sneglar vi gärna på dikten och Douglas Adams har skrivit en passande metafor i science fictioneposet Liftarens guide till galaxen. Han beskriver en demokratiskt styrd värld med två arter, ödlor och människor, där människorna tycker illa om ödlorna som bestämmer över dem. Att människorna låter sig styras av dessa ödlor, trots missnöjet, handlar helt enkelt om rädsla för att fel ödla skulle vinna valet. Det är svårt att tänka sig ett val där det varit mer aktuellt än här.

Främsta argumentet för att rösta för Clinton var i mångas ögon inte att hon är så bra, utan snarare att alternativet Trump var så dåligt. Likadant har Trump inte vunnit på att vara populär, han har vunnit på att Clinton och etablissemanget är så impopulära. Men parallellerna går längre än så, för även om Trump framstår som en galning utan filter, så har han aldrig framstått som en i etablissemanget. Trots sina miljarder. Trots sin långa tid i rampljuset har han varit  en underdog som stått mot eliten och det vi kan ta till oss direkt är att vi kan inte lämna systemkritiken till högerpopulisterna. Så länge de står ensamma mot etablissemanget/eliten kommer de fortsätta ha framgångar. Istället måste kampen stå mellan de frihetliga idéerna och de auktoritära – där högerpopulisterna och stora delar av de etablerade partierna hamnar på samma sida.

Jason Diakité skriver fint i DN (9/11): ”Men medborgarna kommer att vakna. Det är jag säker på. Det kommer en motrörelse. Och det är det USA behöver. En rörelse som kan bygga om USA så att det faktiskt blir ett land av folket och för folket.”
Det är bara att hålla med. Redan har vi sett tiotusentals gå ut på gatorna i flera delar av USA. Men det gäller inte bara i USA, det gäller här med, och i den motrörelsen måste vi finnas. Nu behöver vi den frihetliga gröna berättelsen och kampen mer än någonsin.