Nedbrända affärer och tält är vad som återstår av flyktinglägret ”Djungeln” i Calais, som har inrymt tusentals personer under flera år. På en vecka skulle platsen rivas och flyktingarna flyttas ut över hela Frankrike. Men drygt tio dagar efter avhysningen väntar hundratals kvinnor fortfarande på besked, fast i kvinnolägret Jules Ferry. Några få kilometer bort i den närliggande staden Dunquerque ligger ett mindre välkänt flyktingläger. Det har vuxit fram i takt med lägret i Calais och i dag bor där drygt 800 flyktingar, de flesta av dem familjer. Oron om en stundande avhysning likt den i ”Djungeln” sprider sig även där, då flera av de temporära skjulen har rivits.

– Vi vet inte hur framtiden kommer att bli nu, vi har ingenstans att ta vägen, säger Joana.

Det är snart ett år sedan Joana och hennes familj flydde från Kurdistan för att försöka ta sig till England. När de först kom till norra Frankrike bodde de i lägret i Calais, där hon också var gravid med dottern Menzah. Nu bor mor och dotter tillsammans med resten av familjen i Dunquerque. Pappa Jelid står utanför skjulet tillsammans med resten av barnen. Han visar bilder på deras hemstad Shaklawa, en by några mil utanför Erbil i Kurdistan.

– Det är inte alls säkert för barnen här. På natten fylls lägret av gäng, unga män som tar droger och dricker. Jag vågar inte ens gå ut och säga till, med rädsla för min familj, säger Jelid.

Joana fyller en skottkärra med rena kastruller och går mot skjul nummer 211 som nu är familjens hem. Sonen Bhelez håller ett krampaktigt tag om hennes kläder och i det trånga träskjulet väntar elva dagar gamla Menzah.

Många av familjerna i Dunquerque flyttade hit från Calais, då de hört att lägret var säkrare för kvinnor och barn. Här har stadens borgmästare investerat i säkerhetsvakter och temporära skjul, men den tillfälliga fristaden i Dunquerque påverkas av regeringens beslut att förflytta alla flyktingar från den brittiska gränsen. Men nu vittnar både volontärer och boende om dagliga rivningar av skjul i Dunquerque.
För Joanas familj är alternativen få. Att stanna i Frankrike känns omöjligt, och trots de faciliteter som finns tillgängliga i Dunquerque är hela familjen orolig över att behöva vara kvar där en längre tid.

– Det enda sättet är att ta sig över med hjälp av lastbilar. Det är vår enda utväg just nu, säger Jelid.

”Calais var aldrig målet”

För fem månader sedan lämnade 15 år gamla Almaz Eritrea på egen hand, nu har hon återförenats med sina syskon i Calais. Efter att ha tagit sig över Medelhavet och södra Europa har hon bara ett stopp kvar på den långa resan.

– Vi ska ta oss till England med hjälp av tur, säger Almaz.

Motorvägen som leder till hamnen och senare England sträcker sig längsmed stadens ytterkanter. Vid hamn-området är vägen avspärrad med höga stängsel finansierade av Storbritannien. Det är även här lägret är placerat, omgivet av motorvägen på ena sidan och hamnen på andra.

För att nå de delar av motorvägen som inte är avspärrade gäller det att ta sig några kilometer bort från lägret. Den sträckan är inte lång och på dagen ser det ut som vilken annan del av staden som helst. Men under kvällarna förvandlas de öppna fälten till en hinderbana, med hundratals personer springande genom natten.

– Man måste akta sig här. Polisen vill inte ha oss på fälten, så de skjuter tårgas mot oss, säger Almaz.

Almaz bor i Jules Ferry, den särskilda sektionen för kvinnor som koordineras av den franska organisationen La vie Active. Varje kväll träffar hon sina bröder som bor i tälten utanför för att ta sig genom fälten mellan ”Djungeln” och motorvägen.  Mellan dem och England står hundratals poliser beväpnade med tårgas och gummikulor.

– Alla här är stressade, folk har försökt ta sig över länge. De som vänder tillbaka på natten har misslyckats och är upprörda. Det är då det blir bråk, säger hon.

Stämningen är uppspelt. Almaz förklarar att de inte har många timmar på sig för att ta sig genom fältet och sedan upp på lastbilarna. Vägen är uppdelad mellan lägrets alla nationaliteter och det gäller att ta vara på kvällens få timmar. Sent på natten är det afghanernas tur berättar hon.

– Vi har gjort hela resan på egen hand, men nu är vi fast här tills vi kan ta oss över till England. Calais har aldrig varit målet, säger hon.
Trots det har hon bott här i snart fem månader. Varje kväll skyndar hon till en provisorisk kyrka vid lägrets utkant för att be en kort bön innan resan. Almaz berättar om hur hon kvällen innan fick höra om en kille som dog när han försökte hoppa på en lastbil i farten.

– Slumpen är det som tar oss till London, säger hon innan hon fortsätter ut i natten.

Läkare kritiska

Enligt Clemence Arcilyz, medicinsk koordinator på Läkare i Världen har de franska myndigheterna brustit i hanteringen av avhysningen. Framför allt är hon kritisk till att de ännu inte fått information om när den återstående kvinnosektionen ska avhysas.

– Kvinnorna vi pratat med har svåra trauman, som förvärrats av avhysningen. Ingen har fått information om framtiden, och ryktesspridning späder på oron. De känner sig vilsna och övergivna, förklarar Clemence.

Avhysningen omfattar en förflyttning av drygt 7 500 personer till mottagningscenter över hela Frankrike. Det som är kvar av djungeln är utbrända tältrester, hundratals vita containrar och kvinnolägret Jules Ferry.

– Fokus har varit på snabbhet. Frankrikes strategi verkar vara att avhysa folk för att stoppa fler asylsökande från att komma hit, säger Clemence.

Ett hem för många

Frankrikes nordöstra hamnstäder har länge varit knytpunkter för mångas färd mot Storbritannien. Få föreställde sig att militariserade gränser och taggtrådar väntade dem. För den pakistanska bagaren Subhan fick 30 kilometer till den brittiska gränsen vara nära nog för att sätta upp Calais som ett delmål i vägen mot England. Fram tills nyligen drev han en av de äldsta affärerna i ”Djungeln”.

– När jag först kom hit var planen att ta mig till England. Men jag insåg rätt fort att jag skulle fastna här i Calais. Nu har jag bott här i två år och drivit min brödbutik London Bread, säger Subhan.

Han står i dörren till bageriet, omsvept i en filt. Uppspikat på dörren hänger ett inplastat dokument från franska polisen. Det är ett avhysningskrav, butiken måste stängas ner, lägret ska rivas. Subhan har sedan dess inte bakat något mer bröd.

– River de lägret så kommer jag inte att fortsätta mina försök att åka till London. Det räcker nu, jag måste acceptera deportationen och åka tillbaka till Pakistan. Där har jag åtminstone min familj, säger Subhan.

Ett par affärer ner längst den ännu livliga grusvägen som en gång hyste allt från frisörer till frukthandlare, står Isakhan utanför ett ungdomshus. Den märkbart trötta 25-åringen från Afghanistan kramar en energidryck i ena handen samtidigt som han berättar att han försökt ta sig till England hela natten.

– När jag kom till ungdomshuset i morse insåg jag att alla mina vänner lyckats ta sig till London. Nu har jag inga vänner kvar i Frankrike. Jag är fast här själv, säger han.

Likt många andra från Afghanistan är han säker på att en utvisning väntar honom. Efter 14 månader i Calais känner han sig uppgiven.

– Om jag inte lyckas ta mig till England vill jag att de deporterar mig till Afghanistan. Jag dör hellre än att leva ett liv här i Calais, utan vänner eller familj, säger han.

”Ett ingenmansland”

Många av de organisationer som varit på plats före och under avhysningen av lägret är kritiska till hur myndigheter har hanterat situationen.

– Det som har varit mest påtagligt är hur mångas trauman inte främst handlar om de problem som de haft med sig hemifrån, utan om att de fått sina förhoppningar om ett bättre Europa krossade, säger psykologen Cristian Peña från organisationen Refugee Resilience Collective.

Han har åkt fram och tillbaka mellan London och Calais i drygt sex månader. Organisationen ger psykologiskt stöd till kvinnor och ensamkommande barn i lägret. Han menar att ett av de största problemen är myndigheternas frånvaro.

– Många kvinnor och barn vi pratat med berättar om försvunna vänner eller äldre män som försökt ta dem från lägret. Folk är under intensiv stress och med lite information så tar många desperata beslut, berättar Cristian Peña.

I sitt arbete i ”Djungeln” har han träffat på 13-åriga pojkar som träffats av gummikulor och annat våld.

– Vi arbetar i ett ingenmansland, med ett ständigt hot från människosmugglare, våldsam polis, där de brittiska och franska myndigheterna har huvudet i sanden, säger han.

Många kvinnor i Dunquerque-lägret bekräftar hotbilden från människosmugglare. 22-åriga Runak från Kirkuk investerade allt för att ta sig till Storbritannien, nu är hon ensam i Frankrike med tre små barn.

– Vi sålde vårt hus och lade alla våra pengar på den här resan. När vi kom med på båten från Turkiet sa de att min man skulle komma med nästa båt. Men han kom aldrig, så jag fortsatte själv, säger Runak.

”Som att dö varje dag”

Likt många av kvinnorna i Dunquerque beskriver hon en uppgiven situation inför avhysningen. Större delen av dagarna tillbringar hon i kvinnohuset där hon väntar på att höra något från sin man.

– Vi har gjort en resa som trotsade döden i tron om att vi skulle få ett bättre liv, hela tiden med tanken om att det skulle vara bättre här. Bort från Daesh som vill döda våra barn, men här i lägret är det som att dö varje dag, säger Runak.