Den första veckan av COP22, årets stora klimatpolitiska möte i FNs regi, har dragit igång. En stor del av de kommande veckornas klimatmangling kommer att handla om notan för klimatförändringarna.
Just nu sker förhandlingar på myndighetspersonalsnivå innan ministrarna ankommer den andra veckan. Och det finns fördelar med att inte dra in politikerna direkt, för det är många kniviga detaljer som ska redas ut.
Efter förra årets historiska möte, där 197 parter gick med på Parisöverenskommelsen som ämnar att begränsa uppvärmningen av jorden, ska nu visionerna omvandlas till konkreta verktyg. En av de svåraste rör reglerna för den kallad klimatfinansieringen.
Redan 2010 utlovade utvecklade stater att bidra med minst 100 miljarder US-dollar årligen år 2020 till utvecklingsländer för att assistera vid anpassningen och begränsningen av klimatförändringarna. För vissa parter innebär detta att de utvecklade länderna också tar ansvar för de klimateffekter som de orsakat.
Men nu ska notan också betalas. Frågan är dock hur? OECD beräknar att 67 miljarder kan komma från offentliga källor till år 2020. Därutöver hoppas man på privata investeringar. Men det uppskattas inte av utvecklingsländerna och frivilligorganisationerna som bland annat befarar att privata intressen inte kommer att vilja investera i anpassningsåtgärder för att hantera de skador som följer av temperaturhöjningen.
De är även oroliga för att de utvecklade länderna bara kommer att baka om befintligt bistånd till klimatfinanseringen, vilket gör att slutsumman skulle vara densamma som tidigare.
Målet för mötet är därför att dra upp regler för vad som ska utgöra investeringar, samt att också göra hela processen mer transparent.
– När vi granskat de bidrag som EUs medlemsländer rapporterat in till FN så består de mestadels av dubbelräknat bistånd, lån som vi befarar bara höjer mottagarländernas skuldbörda och exportkrediter som i första hand gagnar det inhemska näringslivet, säger Martin Vogel som är klimatrådgivare vid svenska kyrkan, en del av det ekumeniska klimatnätverket ACT.
I slutändan behövs också mycket större investeringar, menar bland annat klimatminister Isabella Lövin.
– De 100 miljarderna räcker absolut inte för att ställa om till en koldioxidneutral ekonomi.
Förhoppningen är nu att mer pengar ska läggas på bordet i Marrakesh. De hundra miljarderna är dock inte en särskilt stor summa i sammanhanget. I relation kan man exempelvis ställa subventionerna till fossil energi, som redan nu uppgår till nära 500 miljarder årligen.
Förutom klimatfinansieringen är också målet att sätta upp tydligare regler för övervakning av utsläpp i Marrakesh. Nu använder många länder hemmasnickrade system som av miljörörelsen ofta anklagas för att lida stora brister. Att få med sig alla på ett gemensamt bokföringssätt är inte en lätt kalkyl.
Oavsett de många stridslinjerna så är nog de flesta glada över att en viktig pusselbit redan är avklarad – löftena som parterna lämnade till Paris ska ses över framöver och kan därmed också höjas. Det är nog bra. Rådande bud från parterna leder nämligen till en uppvärmning på 2,8 – 3,5 grader enligt flera bedömningar, en bra bit från de 1,5 grader som parterna ska sträva efter. Enligt FN:s egna miljöprogram har vi dock bara tre år på oss innan det taket är krossat.
