Med allas blickar riktade mot USA och presidentvalet inleddes igår det 22 klimattoppmötet i Marocko. Det ena har varit på alla löpsedlar hela tiden, det andra har än så länge varit så gott som osynligt i svenska medier – trots att båda har en enormt stor betydelse för världens framtid.

När världens ledare än en gång möts för att förhandla om klimatet handlar en del av diskussionen troligtvis om finansiering. Det finns ett mål att de rikare länderna ska bidra med 100 miljarder dollar till de fattigare länderna fram till år 2020 för att de ska kunna uppfylla sina nationella åtaganden. Ett ambitiöst mål kan tyckas, problemet är bara att det är långt ifrån att uppfyllas och att det än så länge inte finns något mål för hur mycket de rikare länderna ska bidra med efter år 2020. Andra viktiga frågor som väntas komma upp är bland annat regler kring utsläppshandeln, tidsramar för de nationellt bestämda bidragen och transparens kring länders utsläppsmål. Oerhört stora och centrala frågor med andra ord, varför är det då så tyst?

Jag tolkar tystnaden delvis som ett resultat av den uppgivenhet som har präglat klimatrörelsen de senaste åren. När jag för sju år sen besökte klimattoppmötet i Köpenhamn fanns det fortfarande en gnista av hopp i mångas ögon. Sen dess har den där gnistan sjunkit ihop till mikroskopisk nivå. Vi aktivister är numera så vana vid att bli besvikna att de flesta inte längre har några större förhoppningar. Avtalet som slöts i Paris förra året var förvisso ett viktigt steg framåt, men samtidigt alldeles för vagt och långt ifrån så ambitiöst som egentligen vore nödvändigt.

Men den största anledningen till att det inte skrivs mer i media är förstås dramaturgin. Det amerikanska valet är oerhört tacksamt att skriva om ur dramaturgisk synvinkel. Det har funnits två tydliga alternativ, varav det ena, åtminstone i svenska medier, fått representera den imbecilla ondskan och det andra den korrekta och välvilliga godheten. Donald Trumps kontroversiella uttalanden och plötsliga utspel har också bidragit till att göra det här valet till det mest underhållande på länge. Inför klimattoppmötet finns inte bara två alternativ utan många och de är inte särskilt konkreta. Det finns ingen karikatyr som Trump att driva med. Inga enkla rätt eller fel.

I verkligheten är inte USA-valet heller så svart eller vitt som det ofta framställs som. Trump må vara en katastrof på de flesta tänkbara sätt, men det betyder inte nödvändigtvis att Clinton är Messias. Men både Trump och Clinton (och även Sanders innan han troppade av) har lyckats med det som ofta efterfrågas inom svensk politik, de har skapat en berättelse om vad de vill åstadkomma, vilken framtid de vill se – och på så sätt också lyckats mobilisera många följare.

Något liknande borde vara möjligt även inom klimatrörelsen. Även här finns ju en tydlig konflikt som till stor del handlar om rättvisa. Om inte de stora aktörerna trappar upp sina ambitioner och delar med sig av sina tillgångar är det svårt att se hur vi ska kunna hejda koldioxidutsläppen. Denna konflikt borde både kunna få fler att engagera sig och vara tacksam att skriva om. Men kanske är det alldeles för många parter inblandade och alldeles för otydligt vilka de riktiga skurkarna och hjältarna är för att folk ska orka bry sig.

Kanske behövs det en klimatförstörelsens Donald Trump för att vi på allvar ska engagera oss och veta åt vilket håll vi ska rikta vår ilska.