Det är inte bara ekonomer som ser positivt på en prissättning av utsläpp för att begränsa klimatförändringar. Vare sig det rör exempelvis utsläppshandel eller en koldioxidskatt så har tanken att förorenaren ska betala för utsläppen fått brett stöd i akademin, miljörörelsen och den allmänna politiska debatten om vad som bör göras i omställningen.

En av de senaste i raden av förespråkare som tar stor plats är Leo DiCaprio, som i den aktuella dokumentärfilmen Before the flood landar i den slutsatsen. Det finns även en stor efterfrågan från industrin. I bland annat Europa beklagar sig industrin förvisso över att utsläppshandeln gör det svårare för dem att konkurrera globalt, men de skulle gärna se ett globalt pris på utsläpp för att göra villkoren lika för alla. Men när världens ledare samlas i Marrakesh i Marocko den 7 november kommer inte ämnet att ligga på agendan.

Det går dock framåt för användningen av prissättning av utsläppen bland lagstiftarna, om man utgår från Världsbankens årliga rapport som nyligen släpptes. 13 procent av de globala utsläppen täcks av olika prismodeller i dag och andelen växer. Vid slutet av nästa år ska även bland annat Kina sätta igång sin egen utsläppshandel och därmed omfattas totalt nära 25 procent av de globala växthusgasutsläppen av någon form av prissättning.
Men ändå är det fortfarande många som tvivlar. I USA funderade Clintonkampanjen på att förespråka ett utsläppspris på 43 dollar per ton. Planen föll dock då förslaget ansågs ”dödligt giftigt”. Liknande resonemang förekommer hos flera andra länder i klimatförhandlingarna. Det som uppmuntras nu i FNs förhandlingar är istället ”mekanismer” för att dra ner på utsläppen.

Det stora momentumet för utsläppspriser kanske kan dras till Kyotoprotokollet, som undertecknades 1997 men först kom igång på riktigt år 2005. Där skulle en utsläppshandel binda ihop länderna och minska utsläppen.

– Idéen med utsläppshandeln i Kyoto var att framför allt USA och Ryssland skulle vara med. Det skulle alltså finnas en part som har väldigt mycket att erbjuda och en part som behövde köpa mycket. Men eftersom USA som en stor köpare på marknaden försvann ur systemet så tappade det sin relevans, säger Roger Hildingsson, statsvetare med miljöpolitisk inriktning vid Lunds universitet.

Men är ett globalt utsläppspris fortfarande det bästa sättet att nå målen?

– Jag värjer mig nog mot uttrycket det ”bästa”. I den bästa av världar så vore det fantastiskt med exempelvis en global koldioxidskatt. Men vår värld är inte perfekt och då får man ta en annan väg. Men koldioxidprissättning på andra nivåer är nog avgörande för att nå de väldigt radikala målen som satts upp för att begränsa uppvärmningen.

Varför har då tanken på ett globalt utsläppspris försvunnit i klimatförhandlingarna?

– Ja, det är väl snarast en forskningsfråga. Men det är väl egentligen för att det är svårt att nå framgång den vägen. Geopolitiskt är det svårt att tänka sig att länder skulle ge upp sin rätt att bestämma själva över en sådan fråga som en skatt, eller att utsläppshandeln skulle kunna sträcka sig över så olika jurisdiktioner som vi har i dag.

Under dessa förutsättningar så är det inte realistiskt menar Roger Hildingsson.

Varför förespråkar så många det då fortfarande. Är det ett svepskäl för att inte göra något själva?

– Nej, det tror jag inte, med undantag för vissa aktörer. Många aktörer är nog fast i sökandet efter den ”bästa” policylösningen, snarare än att i Parisavtalets anda utveckla andra strategier som kan driva på omställningen. I en sådan policymix är utsläppspriser viktiga, men långt ifrån det enda styrmedlet som kan öka förändringtstakten.

Hildingsson anser att lagstiftare istället får pröva sig fram och inspireras av varandra.

– Klimatpolitik finns praktiskt taget överallt. Inte bara på statlig, internationell eller på Brysselnivå. Det avgörs också av hur olika aktörer plockar upp och i praktiken försöker att utveckla klimatpolitiska strategier.