När Island går till val 2016 öser det ner kallt regn över landet. Det miserabla vädret riskerar att dra ner valdeltagandet, så partierna är fullt upptagna med att ringa runt och uppmana folk att ändå ge sig ut och rösta. Det parti som alltingsvalet mest kommit att handla om har denna helg öppnat en extra samlingsplats ombord på en båt i Reykjavíks hamn – ett sjörövarskepp för valskådning, om man vill skämta till det.

Även om vissa aktivister klär ut sig på klassiskt Svartskäggsmanér håller sig ändå de flesta till de stiliserade loggorna för ”Píratar”.

Ny hemmahamn

Att just Island skulle bli piratrörelsens nya hemmahamn var aldrig självklart, men är ändå inte ett särskilt förvånande kapitel i den tragikomiska saga som utspelat sig sedan finanskraschen 2008. Ett antal nya partier har skapats och nått framgång i en långt snabbare takt än i andra nordiska länder. Trots en femprocentsspärr till alltinget har omfattande besvikelse över det gamla etablissemanget fått väljarna att leta efter andra alternativ. Men istället för att vända sig till nyfascistiska rörelser som i många andra västländer har de funnit mer kreativa alternativ.

Komikern Jón Gnarr gjorde hejdlös parodi med sitt skämtprojekt Bästa partiet, vann kommunvalet i Reykjavík och satt en hel mandatperiod som borgmästare. Därefter lämnade han politiken, och vissa kulturpersonligheter från hans rörelse omformade sig till Ljus framtid, ett socialliberalt parti som blev invalda i alltinget.

Deltagande och transparens

I samma vända startades även ett piratparti, som på många andra platser i världen, med det svenska partiet som Rick Falkvinge grundade 2006 som modell.

Med draghjälp av den redan berömda Wikileaks-aktivisten Birgitta Jónsdóttir tog man sig precis över spärren, men hamnade i opposition.
När sedan Panama Papers-läckan fick statsminister Sigmundur Davíð Gunnlaugsson att avgå under pinsamma former upplevde många islänningar en frustrerande déjà-vu. Samma partier som med oförsiktiga avregleringar och svågerpolitik hade försatt Island i ekonomisk kris några år tidigare hade återigen blivit ertappade med skumraskaffärer.

Ilskan fick många människor att återigen demonstrera och börja se sig om efter andra alternativ. De fann Piratpartiet.

Med en plattform förankrad i krav på transparens och medborgardeltagande i demokratin fann sig piraterna snart med svindlande opinionssiffror på över 40 procent. Ju mer nyvalet närmade sig desto mer föll siffrorna tillbaka, men det var ändå uppenbart att något stort var på gång.

Bredare politik

I valrörelsen grundades ytterligare ett nytt parti: Viðreisn (vanligtvis översatt till Renässans). De är utbrytare ur Självständighetspartiet och de vill ge ett mer internationellt sinnat högeralternativ, med positiv inställning till EU och en vilja att reformera jordbruks- och fiskepolitiken. På bara några månader lyckades de stiga till över 10 procent och fångade därmed upp mycket av det borgerliga missnöjet.

Ändå såg Piratpartiet ut att kunna bli den nya dominerande kraften i politiken, dock inte utan stöd av andra partier. Länge balanserade både Ljus framtid och Socialdemokraterna på femprocentsspärren, och om de skulle åka ut vore det svårt för oppositionen av att bilda koalition.

Dock var de Vänstergröna på uppgång, och det spekulerades i att deras ledare Katrín Jakobsdóttir skulle kunna bli statsminister med stöd av piraterna.

Katrín har i många undersökningar rankats som Islands överlägset mest populära politiker, och då Piratpartiet själva avböjde att göra anspråk på statsministerposten i förväg blev Katríns stjärnstatus än viktigare, och möjligheten för en grön politiker från vänsterkanten att bli regeringschef för ett nordiskt land blev allt större.

När piraterna gick in i valspurten var deras kärnfrågor långt mer än bara den upphovsrättskritik som svenska Piratpartiet ständigt associeras med. Där svenskarna tidigare hade valt att vara ett smalt parti med sikte på att åstadkomma så mycket som möjligt inom ett fåtal frågor hade deras isländska motsvarighet breddat sig avsevärt. Frågor om sjukvård och bostäder stod högt upp på agendan, såväl som att slutföra den grundlagsreform som påbörjats genom ett slags crowdsourcing-process men som varit pausad under några års borgerligt styre.

När det gäller basinkomst har många av de ledande piraterna uttalat sig positivt och ser det som en väldigt intressant fråga, men partiet har inte tagit officiell ställning. Därför ser det inte ut att bli något seriöst försök med basinkomst under den närmsta mandatperioden, oavsett vilken koalition det blir. Att Självständighetspartiets ledare Bjarni Benediktsson kallat basinkomst för ett befängt koncept tyder på att inget stöd lär komma från det borgerliga hållet.

Internationella gäster

Att piraterna är del av en internationell rörelse märktes tydligt dagarna precis innan valet den 29 oktober. Gästande aktivister anlände för att om möjligt hjälpa till, eller bara vara med och fira framgången. På plats var Rick Falkvinge såväl som det svenska partiets nuvarande ledare Magnus Andersson. Där var Julia Reda från Tyskland, numera den enda piraten i Europaparlamentet. Därtill många andra piratpartister från länder som Spanien, Norge, Nederländerna, Nya Zeeland med flera.

Alla hade kommit för att lära av det piratparti som nu var på väg att skaffa sig den överlägset största politiska representationen i rörelsens drygt tioåriga historia. Människor som kämpat i motvind i åratal för att göra sina röster hörda skulle nu äntligen få fira en framgång som skulle kunna stå som inspiration för att folk världen över skulle våga starta nya partier och satsa.

Men in i det sista var allt osäkert. Piraterna var rädda för att ett lågt deltagande bland unga människor skulle drabba dem mer än andra partier. Risken att någon samarbetspartner skulle hamna under spärren gjorde att inga tänkbara koalitioner var säkra. Och så detta typiska isländska väder med hårt kallt regn som slog till i sista stund.

Dämpad valvaka

Folk slöt ändå upp bakom piraterna i stor utsträckning, och stereotypen att det bara skulle röra sig om unga manliga datornördar var långt ifrån korrekt. Att piraternas bokhyllor var fyllda med sci-fi och att de dånade hårdrock ur högtalarna på båten må spela på fördomar, men både män och kvinnor i alla åldrar var på plats, många finklädda i kostym eller ulltröja.

”Att piraterna är del av en internationell rörelse märktes tydligt dagarna precis innan valet den 29 oktober. Gästande aktivister anlände för att hjälpa till om möjligt, eller bara vara med och fira framgången.”

Ett helt gäng av de svenska gästerna rekryterades som valobservatörer och åkte runt för att inspektera procedurer såsom förseglingen av de gammaldags trälådor som används som valurnor. För ett parti som betonar transparens i demokratin var det naturligt att engagera volontärer för en sådan sak.

När kvällen kom och vallokalerna stängde hölls piraternas valvaka på ett nystartat mikrobryggeri i hamnen. Även om sporadiska jubelrop kom när preliminär rösträkning visades på skärmarna hade inte kvällen riktigt stämningen av en segerfest. Trots att Piratpartiet tredubblat sitt stöd och landade på 14,5 procent och 10 mandat av 63 förblev stämningen mestadels dämpad. Det kan ha berott på att man legat så mycket högre i opinionsundersökningar under våren, eller att den huvudsakliga motståndaren Självständighetspartiet återigen blev största parti, som vanligt under republiken Islands historia, eller att utsikterna att förhandla fram en koalition förblev så komplexa att ingen längre vågade hoppas. Några peppande tal från ledande företrädare ledde ändå bara till att bägarna med craft-beer svingades halvhjärtat.

Drömmen lever

Dagen efter hölls en presskonferens på samma plats för internationell media. I ett försök att förklara för en förvirrad omvärld vad som hänt denna gång i isländsk politik betonade Birgitta Jónsdóttir hur mycket det betydde att piraterna haft framgång trots sin okonventionella inställning till politik. De agerade utan fast partiledare eller statsministerkandidat, förkastade höger-vänster-skalan och blockpolitiken, och betonade att de gjort hela sitt race på att vara ärliga och opretentiösa människor utan intresse för hatretorik och skrämseltaktik. Och när de blev tillfrågade var de fortfarande öppna för att ge Edward Snowden isländskt medborgarskap.

Vad kan då övriga pirater, gröna och progressiva partier lära av detta? Vissa tror att det stora missnöjet med etablerade partier efter finanskraschen ligger bakom de nya partiernas framgångar i Island, och att det kanske inte alls kan upprepas på andra platser.
Samtidigt känner sig stora grupper svikna av politiken på många håll i världen. De som såg positivt på valresultatet menade att piraterna med god organisation och tydliga ställningstaganden har visat att rörelsen kan få förnyat förtroende, och att Island mycket väl kan tjäna som inspiration för många aktiviströrelser.